Lyfter fram de bortglömda hembiträdena

Vi möts på Hbl:s redaktion, en dag efter att tidningen Rohit kommit från tryckeriet. Men chefredaktören, statsvetaren Jan Sundberg är inte den som latar sig – han har redan kört runt i halva skärgården och till tiotals distributörer allt från Hangö till Helsingfors för att personligen leverera tidningsbuntarna.

– Vill man att det ska fungera, måste man jobba själv, konstaterar han med ett leende.

I år är det elfte gången som tidningen utkommer, och en omfattande del av materialet är producerat av Sundberg själv och av layoutaren Bernt Örså.

Temat för i år är de unga flickorna som lämnade skärgården på 40- och 50-talet för att bli hembiträden i städerna, oftast Helsingfors eller Åbo. Trenden bidrog till skärgårdens avfolkning, eftersom få av flickorna återvände.

Varför blev du så intresserad av just hembiträdenas berättelser?

– Det har forskats en hel del kring skärgårdsliv men oftast i näringarna: fisket och sjöfarten, som traditionellt är manliga sfärer. Ändå har kvinnorna haft en minst lika stor inverkan på skärgårdens utveckling.

Under sina intervjuer och efterforskningar fann Sundberg ett tydligt mönster. När barnen hade gått ut skolan som 15-åringar var det självklart att pojkarna skulle satsa på fiske eller sjöfart, men flickorna var det besvärligare med. De var för unga för att gifta sig och få familjer hade råd att försörja flera vuxna. Därför började många av flickorna i husmodersskola där de lärde sig vika servetter, servera och laga mat.

Att dra upp potatis, hugga ved, plocka bär, sköta småsyskon och hantera fisk hade de redan lärt sig för länge sedan.

– Flickorna från skärgården hade arbetat under sin barndom och var flitiga, omdömesgilla och svenskspråkiga. Därför var de eftertraktade som hembiträden i städerna, säger Sundberg.

I städerna fann flickorna ofta en arbetsplats som innebar större trygghet än i skärgården.

De fick skattepliktig inkomst, ledig tid och dessutom växte självförtroendet i takt med att de tillbringade tid i städerna och via arbetet fick träffa människor från samhällets hög­re skikt.

Hembiträdena stod fortfarande lågt i hierarkin och de kände sig sällan riktigt hemma i nationerna och studentföreningarna, men träffades på Arbetets vänner där det ordnades dans och program, berättar Sundberg.

Men alltid var det inte en dans på rosor.

– Många av kvinnorna vittnar om sexuella trakasserier. Men flickorna från skärgården hade tidigt lärt sig att stå på sig. En del krävde högljutt rättvisa medan andra omedelbart sade upp sig, trots att de befann sig i en oerhört utsatt position. Livet i skärgården hade lärt dem stolthet, värdighet och kunskap om rätt och fel, säger Jan Sundberg.

De flesta av hembiträdena återvände aldrig till skärgården. För många blev också tiden som hembiträde en språngbräda som hjälpte dem att få jobb inom den kommunala sektorn, ofta i Sverige där den sociala sektorn utvecklades tidigt och där det fanns ett stort behov av kvinnlig arbetskraft. När utvecklingen kom till Finland var det redan för sent, enligt Sundberg.

– Då hade skärgården nästan tömts på den kvinnliga arbetskraftsreserven och Svenskfinland hade förlorat det finaste och vackraste – sina ”skäriflickor”, säger han.

Han påminner också om att samma trend finns i dag. Ingalunda har behovet av billig och pålitlig kvinnlig arbetskraft försvunnit, även om hembiträdets roll förändrats och yrkesgruppen numera går under nya namn.

– I dag kommer arbetskraften i stället från Filippinerna, Thailand och andra länder, säger Sundberg.

Rohit ges ut av Rosala byaråd utan understöd och kan köpas på Luckan och på olika platser i Åbolands skärgård samt i Ekenäs och Hangö.