Nalle jobbar med nosen

Den smäckra långbenta Nalle håller på att vänja sig vid sin nya familj. Hittills har han bott på Brusaby (se föregående artikel) och hos sin tränare Janina Hannelius och bara hälsat på hos Brummers i kortare perioder. Efter en lång sommar tillsammans sätts den egentliga träningen in i höst. Nalle är bara tio månader ännu, men har visat sig ha stor talang för sin egentliga uppgift.

Severin var knappt fyra år och Alexander knappt fem, när de drabbades av diabetes. Deras blodsockernivå kan gå upp eller ner på bara några minuter och man vet aldrig när det händer. Det innebär att föräldrarna och de själva hela tiden måste vara på alerten, också på nätterna.

– Man märker inte alltid själv när det händer, men ibland blir man darrig och svag, säger Severin, nu 12.

– Eller hungrig, tillägger Alexander.

Eftersom tillståndet snabbt kan förändras kan man om nivån sjunker alltför lågt gå i chock, bli medvetslös och börja krampa och till och med dö om man inte snabbt får hjälp.

– Vi är hela tiden lite oroliga, trots att vi försöker leva ett normalt liv, säger pappa Wilhelm Brummer.

– Jag fick via vänner i Sverige höra talas om att det finns diabeteshundar och så hörde vi oss för på Brusaby om möjligheten att få en. Att den skolas helt och hållet där är säkert det bästa. Vi har själva varit på en dagskurs på Brusaby för att lära oss hur vi skall handskas med Nalle, säger mamma Kia Brummer.

Nalle har lärt sig att känna igen Severins och Alexanders lukt. När blodsockret är lågt torkar de av sin egen svett med en duk, som de sedan sätter i en ren glasburk. Dessutom andas de in i burken. Burken förvaras i frysen, men Nalle får lukta på svetten och får en belöning när han känner igen den.

– De gånger Nalle har varit hos oss nu har han väckt mig sex gånger på natten för att någondera pojkens blodsockernivå har sjunkit. Första gången förstod jag inte alls vad han ville och följde honom bara tillbaka till hans egen bädd. Men hunden stannade upp vid Severins säng. Nalle väckte mig på nytt efter en stund och då mätte jag blodsockret som var mycket lågt, säger Kia Brummer.

För Nalle handlar allt om att få beröm och godis och att gå framåt med små steg.

Severin demonstrerar att han vill att Nalle skall rulla. Han har en liten klickapparat i handen som han klickar på varje gång Nalle gör rätt. Dessutom ger han en liten godisknapp för varje gång Nalle lyckas.

Nalle tittar intensivt pojken i ögonen som inte säger något. Hunden lägger sig på rygg. Klick och godis. Samma procedur på nytt, fast snabbare och lite längre rullning. Klick och godis.

– Idén är att Nalle skall räkna ut saker själv. Han skall genom att se på Severin förstå vad som förväntas. Det här för att han sedan skall kunna arbeta självständigt. När han lärt sig väcka pojkarna, skall han kunna gå efter en saftburk från köket åt dem, säger Wilhelm Brummer.

Det krävs mycket tålamod i början och familjen får bita sig i tungan för att inte säga nej.

– Allt handlar om positiv förstärkning. När han gör något tokigt vänder man bara ryggen till eller tar bort fel sak av honom och ger i utbyte hans egen leksak, säger Kia Brummer.

Men visst kräver det karaktär att inte bli arg om hunden till exempel har gnagt sönder benet till en antik stol.

– Det är fostrande för oss alla att lära oss att vända andra kinden till, säger Wilhelm Brummer.

Familjen är mycket tacksam över att få vara med om det här pilotprojektet med Brusaby, som de skrivit kontrakt med direkt, utan mellanhänder. Brummers finansierar Nalle helt själv.

Behovet av diabeteshundar är oändligt. Att skola en sådan kostar mycket, så det gäller att få sponsorer och andra finansiärer intresserade.

– Det skall bli underbart att få sova lugnt utan åga, säger Kia Brummer.