Det bortglömda folkets självutnämnda räddare

Veikko Vennamo, född Fennander, var chef för Jord- och skogsbruksministeriets kolonisationsavdelning 1944–1959 och hade i den egenskapen ansvar för jordanskaffningen för frontmännen och de evakuerade karelarna. Hans sätt att sköta uppdraget uppskattades över partigränserna och fungerade som en språngbräda in i politiken.

Till en början verkade Vennamo inom Centern, som då hette Agrarförbundet. Han var partiets riksdagsledamot och satt på 1950-talet ett tag som andras finansminister. När han förlorade kampen om ordförandeposten lämnade han partiet med smällande dörrar och grundade Småbondepartiet som snart döptes om till Landsbygdspartiet, som är Sannfinländarnas före- gångare.

Efter skrällsegern 2011 bildar Pent­ti Kettunen tillsammans med Anssi Joutsenlahti och Lea Mäkipää den sannfinländska ledamotstrio som för ett par decennier sedan satt i riksdagen som representanter för Landsbygdspartiet och hann uppleva Vennamo.

När Hbl träffar Kettunen i riksdagens kafé plockar han fram ett par slitna dokument ur plånboken. Det ena är Landsbygdpartiets medlemsbok och det andra är ett foto på Veikko Vennamo. De är minnen från ett långt samarbete med Vennamo och därför bär han dem med sig.

– Året var 1979 när jag träffade Vennamo för första gången, men redan trettio år innan, som sjuårig pojkvasker, hade jag hört namnet. Jag är ju son till en av dem som fick ett hemman på grund av Vennamos insatser. Han var en stor idol för många frontmän och evakuerade karelare, berättar Kettunen.

Nej tack gick inte för sig

Mötet med Vennamo förändrade Kettunens liv.

– Han hade bestämt att jag skulle börja jobba för honom och uppmanade mig att säga upp mig från mitt dåvarande arbete. Jag funderade en vecka och tackade sedan ja till erbjudandet. På den vägen är jag.

Kettunen fick ansvaret för det organisatoriska arbetet i norra Finland. Det bar frukt och 1983 blev Kettunen själv riksdagsledamot från Uleå­borgs läns valkrets. Vennamo var gruppordförande och Kettunen blev hans närmaste medhjälpare. Det innebar att Kettunen från paradplats kunde iaktta hur Finlands första populist fungerade.

Vennamo hade ju utnämnt sitt parti till det bortglömda folkets enda försvarare. Försvaret var högljutt och aggressivt och riktade sig mot eliten som Vennamo kallade "röt­herrarna".

– Det viktigaste i "vennamoismen" var nog försvaret av samhällets svagaste, menar Kettunen.

Under samma period ledde SDP:s ex-ordförande Pertti Paasio sitt partis riksdagsgrupp.

I andra delen av sina memoarer Punatulkku ja sikarodeo (1998) berättar Paasio att Veikko Vennamo i slutna sällskap var en helt annan person än den folkuppviglare offentligheten visade. När regeringspartiernas dåvarande gruppordförande samlades mötte de andra, Paasio, Kauko Ju­hantalo (C) och Ole Norrback (SFP), en saklig och ytterst civiliserad man som uttalade sig i dämpade ordalag.

Därför var det oftast inte heller svårt att nå enighet. En gång när en överenskommelse hade nåtts väldigt snabbt föreslog Vennamo, enligt Paasio, att gruppordförandena skulle sitta kvar i mötesrummet ytterligare en timme så att journalisterna som hade samlats utanför inte skulle tro att det gick alltför lätt. De andra gick med på arrangemanget.

– När vi hade småpratat en timme var Vennamo den som först trängde sig ut. I tv-lampornas sken torkade han pannan och beklagade sig med hög röst över hur de stora partierna försökt beröva de fattiga deras sista förmåner och att han, Vennamo, hjältemodigt kämpat emot försöken och i sista stund lyckats rädda dem. Vi andra lärde oss något igen, skriver Paasio.

"Enkla och dumma"

Enligt Paasio ville Vennamo minimera sina gruppmedlemmars inflytande. Motiveringen var intressant.

– Medlemmarna i vår grupp är så enkla och dumma att de inte begriper någonting. Inte kan de komma överens om någonting, så det är vår uppgift att göra det, ska Vennamo enligt Paasio ha sagt.

Efter regeringssitsen störtdök Landsbygdspartiet. I valet 1987 trillade bland andra Kettunen ut.

– Det var Kalevi Sorsas och SDP:s stora plan att genom att ta Landsbygdspartiet med i regeringen få livet av oss, bedömer han.

Planen lyckades nästan, särskilt som Pekka Vennamo, som hade övertagit ordförandeklubban av pappa Veikko, satt kvar som minister. När han tog emot en politisk tjänsteutnämning, något som partiet alltid hade motsatt sig, fick Raimo Vistbacka överta ministerposten.

Vistbacka representerade länge ensam Landsbygdspartiet och senare Sannfinländarna i riksdagen.

– Då var det inte så lätt för partiet att få synlighet, påpekar Kettunen.

2003 fick Vistbacka sällskap i riksdagen av Timo Soini och Tony Halme. Fyra år senare ökade antalet till fem och 2011 kom skrällsegern med 39 folkvalda. En del av segern beror enligt Kettunen på att Soini redan 2007 hade bett gamla landsbygdspartister aktivera sig. Kettunen tycker att kärnan i den gamla "vennamoismen" finns kvar.

– Vår ideologi med försvar av det fattiga har inte förändrats. Jag ser Sannfinländarna som ett parti i det politiska mittfältet.

Men i dag förknippas Sannfinländarna mest med EU- och invandringskritik?

– EU-kritiken är en väldigt stor fråga. Också kritik av brister i invandringspolitiken behövs, men det är en mycket mindre sak.

Varför låter man då de här två sakerna överskugga försvaret av de fattiga?

– Det behövs väl lite utbildning. Kanske jag ännu har en uppgift här.

Vad skulle Veikko Vennamo tycka om att partiets folkvalda uttalar sig rasistiskt?

– Jag vet inte, men han ömmade nog för dem som led nöd i världen.

Vad tycker du själv?

– Jag godkänner ingen rasism.

Vad tycker du om att din partikamrat Olli Immonen vill att det ska införas hårdare villkor för socialbidrag till finländska medborgare med invandrarbakgrund?

– Jag är av helt annan åsikt. De invandrare som är finländska medborgare ska behandlas precis på samma sätt som vi andra.