Videoreportage: Sauri rullar på knöliga gator

En man i neongul regnjacka tar sig med korta tag i sakta mak gatan fram på Mannerheimvägen. Det bruna håret har blivit genomvått av ösregnet, och den hårda blåsten har gjort det rejält rufsigt. Regndropparna strilar nedför de rektangulära glasögonen. "Rakennusvirasto" – Byggnadskontoret – står det på jackan.

Mannen i rullstol är Pekka Sauri, biträdande stadsdirektör i Helsingfors. Några meter bakom honom åker en figur i en svart, inte särskilt regntålig jacka – jag själv. Sauri har gått med på min utmaning – att se staden ur mitt perspektiv, från en rullstolssits.

Jag har nämligen en funktionsnedsättning. Jag står och går inomhus, men när jag rör mig utomhus är det i princip enbart rullstol som gäller.

I de drygt två månader som jag har bott i Helsingfors, under min journalistpraktik på Hbl, har både jag och min rullstol fått ta mycket stryk – jag har ramlat när jag försökt ta mig in i otillgängliga spårvagnar och för några veckor sedan lossnade gummit på mitt vänstra framhjul efter en dust för många med stadens kullerstensgator. Jag insåg snabbt att Helsingfors har sina brister när det gäller tillgänglighet. Därför bestämde jag mig för att utreda hur staden har jobbat med frågan.

Projektet Helsingfors för alla, som genomfördes i samarbete med flera handikapporganisationer, inleddes 2002 och avslutades 2011. De ambitiösa målen för projektet upprättades i en 58 sidor tjock lunta.
Efter att projektet avslutades konstaterade staden att man är på rätt väg, men att alla mål inte uppnåtts och att tillgänglighetsarbetet därför borde fortsätta. Som ett led i det inrättades en delegation vid årsskiftet 2011–2012 som fortsättningsvis jobbar med tillgänglighetsfrågor. En delegation som Pekka Sauri även är ordförande i.

Sauri berättar att han har suttit i rullstol endast två gånger tidigare. Han tycker att projektet Helsingfors för alla var en framgång, och han ger tillgängligheten i staden en åtta i betyg på en tiogradig skala. Hade han tillfrågats för 25 år sedan hade han satt en sexa.

Knappt har vi hunnit ut från redaktionen förrän det håller på att gå illa för den mindre rutinerade åkaren, när vi ska korsa Mannerheimvägen. Framhjulen på Sauris rullstol är mycket större än mina, vilket visserligen gör det lättare att tackla hinder i gatan som spårvagnsskenor och ojämna kullerstenar, men när hjulen stöter i någonting kan det bli tvärstopp och få vådliga följder. Vid den sista trottoarkanten är det just vad som händer. Hjulen kommer emot kanten med en sådan kraft att Sauri för ett ögonblick står endast på rullstolens högra hjulaxel och ser ut att tippa i sidled. Möjligtvis hade han änglavakt – han klarar sig den här gången.

Kalle Könkkölä har ända sedan 70-talet varit en av förgrundsfigurerna i kampen för funktionsnedsattas rättigheter i Finland. Han använder sig själv av en ellrulstol för att ta sig fram.
Han lämnade, tillsammans med sin fru Maija Könkkölä, in den motion som ledde till Helsingfors för alla. Han är relativt nöjd med hur projektet föll ut och sätter en åtta i betyg med omdömet "nöjaktigt plus".

I dag är Könkkölä verksamhetsledare på Kynnys – en organisation som ägnar sig åt konsultationer och politiska påtryckningar för att främja tillgängligheten i hela Finland. Hur stora möjligheter Kynnys har att faktiskt göra skillnad har Könkkölä att bedöma, men säger samtidigt:

– Det skulle vara mycket sämre om vi inte gjorde det här arbetet. Det vet jag.

Könkkölä uppskattar visserligen förbättringarna som har gjorts, men han är fortsatt kritisk till stadens insats i frågan.

– Det är stor skillnad i dag jämfört med 20–30 år sedan. Nu kan jag spatsera här. Mycket arbete har gjorts, men inte tillräckligt. Sauri talar mycket positivt om tillgänglighet och säger att det är viktigt för honom, men jag är inte alltid säker på hur mycket han arbetar med det.

Könkkölä lyfter fram kollektivtrafiken som den största ljusglimten.

– Den har förbättrats jättesnabbt. Jag tar mig till jobbet varje dag med buss. Nästan alla bussar är tillgängliga, rampen är trasig ibland, men jag åker ändå. Jag använder mig också av spårvagn och metro.

Väl framme vid Studenthuset ska Sauri och jag hoppa på spårvagnslinjen 3B för att ta oss till Fredriksgatan, men det dröjer innan vi kommer i väg. Först kommer nämligen en hög spårvagn, helt utan anpassning. Instinktivt frestas jag att uppmana Sauri att försöka ta sig in i den ändå, men överger tanken efter ungefär en halv sekund när han konstaterar:

– Det är helt omöjligt. Vi får vänta på nästa.

Av de 120 spårvagnar som trafikerar rutter i Helsingfors är ungefär 20 stycken av den äldsta, höga, totalt otillgängliga modellen. Gammelvagnarna byts ut undan för undan och Sauri beräknar att alla kommer att vara ur bruk cirka 2020.

Efter tio minuters väntan kommer nästa 3B-vagn, en som ska vara helt tillgänglig.

Dörrarna slås upp. Det är knökfullt. Ett 20-tal par ögon iakttar Sauri och mig med skräckblandad förtjusning. Den biträdande stadsdirektören, som ska in först, närmar sig vagnen och försöker gå upp på bakhjulen för att ta sig in. Det går inte på det första försöket, inte heller på det andra. Dörrarna stängs med Sauri mitt emellan, men han skyddas från fara av rullstolens robusta sidoskydd. På det tredje försöket lyckas han, med vissa möda, ta sig in i vagnen. Jag följer efter och tar mig in på andra försöket. Den nyfikna folkmassan skingras och ställer sig i två halvcirklar på varsin sida för att bereda Sauri och mig plats.

– Den här var inte så tillgänglig trots allt, erkänner Sauri, medan dörrarna stängs och spårvagnen sätter kurs mot Skillnaden.

Att gå av spårvagnen går desto lättare. Under vår färd har vi hittills stött på små hinder – som kullerstenar och trottoarkanter – men på väg till Annegatan, där vi ska testa tillgängligheten på postkontoret, yttrar sig otillgängligheten i en större form – det står nämligen en lyftkran mitt i vägen, och eftersom den täcker bokstavligen hela trottoaren, får vi helt enkelt lov att vända om och ta en annan väg. Det går stick i stäv med stadens målsättning att alla gator ska vara framkomliga, även under byggarbeten.

Att öppna dörren till posten går bra för Sauri, men att ta sig över tröskeln visar sig vara lättare sagt än gjort. På femte försöket tar han sig över.

En trappa leder ner till butiksutrymmet. Tack och lov finns det en trapphiss. Sauri försöker på egen hand få i gång den, men han går bet och får finna sig i att be om hjälp. En dam bakom kassan skyndar sig fram och vecklar ut hissen med ett par enkla knapptryck. Sauri rullar ombord och strax därpå går hissen i gång med ett dovt surr, och sakta men säkert tas han och hans rullstol ner till butiksgolvet.

Efter en snabb svängom i den annars rymliga och välanpassade lokalen åker Sauri upp igen, varefter han lämnar goda omdömen om hissanordningen och lämnar lokalen för att fortsätta färden mot Eira.
Helsingfors affärscentrum har prioriterats i arbetet. I tillgänglighetsplanen avgränsas området i norr av Kajsaniemiparken, i öster av Unionsgatan, i söder av Salutorget och Södra esplanaden och i väster av Mannerheimvägen. Enligt Kalle Könkkölä blir tillgängligheten sämre och sämre ju länge från centrum man kommer.

– Det är bara en liten del av Helsingfors som är tillgänglig. Jag går till restauranger och butiker som jag vet att jag kommer in i, jag rör mig på platser där jag vet att jag kommer fram och jag besöker kompisar som jag vet bor tillgängligt. I Storhelsingfors finns många platser som jag inte kan besöka. Det går inte.