Självmordshoten har ökat sjufalt på tio år

I hela landet har antalet polisuttryckningar på grund av larm om självdestruktivt beteende nästan sjufaldigats på tio år. Det visar siffror som polisyrkeshögskolan (Pol Amk) i Tammerfors tagit fram för Hbl.

Numerärt är ökningen, naturligt nog, mest markant i Helsingfors: år 2001 berörde 230 polisuttryckningar självdestruktiva hot, i fjol var mängden uppe i 1 283. Men trenden ser likadan ut i samtliga landskap i hela landet, också i Svenskfinland (se grafik).

Vad det här fenomenet egentligen handlar om ger inte samtalen till flera olika polisinstanser något svar på. Enskilda polisdistrikt bokför inte den här typen av uttryckningar utan samlar ihop en betydligt grövre uppdelad totalsiffra. Och i den mängden drunknar uppdrag som handlar om självmordshot eller -försök.

I Helsingfors bokförde polisen 2010 exempelvis lite fler än 159 000 uttryckningar varav drygt 1 400 enligt yrkeshögskolan hade självdestruktiva ingredienser.

Ändå är utvecklingen iögonfallande då man särskiljer just självmordshot och liknande ärenden som inkluderar polisinsatser. Vid yrkeshögskolan sitter man på siffrorna men några analyser av vad det egentligen handlar om har enhetens forskare inte gjort.

Och egentligen kan det hända att det inte ens är polisens uppdrag att fundera på varför sammanlagt 11 025 finländare i fjol hörde av sig till någon polisenhet för att larma om att någon släkting, vän eller bekant hotat med självmord eller på något annat sätt betett sig självdestruktivt eller på varför utvecklingen ser ut så här just i polisens statistik när antalet förverkligade självmord samtidigt minskat under de senaste åren.

Varför polisen?

Kristian Wahlbeck, forskningsdirektör vid Föreningen för mental hälsa, kan ändå spontant säga att det är en positiv utveckling eftersom det dels kan vara en signal om att tröskeln för att prata högt om sitt illamående sänkts och dels för att omgivningen tar självdestruktivt prat på sådant allvar att man slår larm.

Det som är oroväckande är däremot att larmet i betydande grad tydligen börjat styras till en polisstation och inte till hälsovården där sådana här ärenden egentligen hör hemma.
– Polisen gör ett bra jobb men det är ju egentligen hälsovården som borde ta emot de här samtalen.
Hans förening har en nationell kristelefon som årligen tar emot 160 000 samtal.

Läs mer i Hbl i dag!