Kommentar: Ett sanningsvittne?

Vi har två berättelser som går stick i stäv.

Entreprenören säger att Heidi Hautala föreslog att få betala svart, medveten om att han var löntagare. Han påstår att han besökte Hautalas lägenhet hela sex gånger och fick 650 euro. Han beskyller Hautala för att ljuga om städerskan, att hon gick flera gånger hos Hautala, inte bara en gång.

Hårda beskyllningar mot en minister.

Hautalas version är att hon betalat några tior, "högst en hundring", för en liten dörreparation åt en person som hon trodde vara företagare, att hon då och då försökt hjälpa den tjetjenska städerskan med en slant och med att höra sig för om jobb åt henne.

Vem väljer nyhetsjournalister, ledarskribenter och politiker att tro på?

En anonym, dömd byggnadsentreprenör, som döljer ansiktet i en munkjacka eller en politiker som alla känt i fyrtio år och som veterligen aldrig blivit fast för några oegentligheter?

Självfallet den förstnämnda, för en politiker ljuger ju per definition, kan tänka.

Mikael Storsjö, som aktivt hjälpt den tjetjenska kvinnan på olika sätt ger sin version.

– Hon har brukat be om små bidrag. Jag har då och då gett henne en femtiolapp, Heidi (Hautala) har gjort på samma sätt. Att kvinnan en gång städade hos Heidi berodde på att hon erbjöd sig att göra det, som en väntjänst, som ett tack för bidragen hon brukade få.