Foto: Niklas Tallqvist. Socialarbetarna Minna Näyhö och Jutta Saarela drivs av en vilja att hjälpa.

Barnskyddet ropar efter fler händer

Socialarbetarna är trängda. Fem av sex som arbetar med barnskyddsfrågor inom öppenvården säger att de inte hinner träffa sina klienter tillräckligt ofta.

Mitt på det runda mötesbordet ligger ett öppnat paket pappersnäsdukar. Hos ledande socialarbetare Minna Näyhö på social- och hälsostationen i Stensböle i östra Helsingfors behövs de med jämna mellanrum.

När barnfamiljer krisar kan det vara runt det här bordet som problemen börjar benas ut. Det är socialarbetets klassiker som för klienterna till Näyhös och kollegernas rum: missbruk, mentala problem, uppfostringsfrågor och ekonomiska bekymmer.

I den enkät som publicerades i går och som låter socialarbetarna tala ut om sin arbetssituation, säger merparten av de intervjuade socialarbetarna att de ofta inte räcker till för sina klienter.

Socialarbetaren Jutta Saarela, som arbetat i Stensböle i drygt sex månader, känner igen situationen. För tillfället ansvarar hon själv för ett fyrtio­tal klienter. Det är lite mer än normalt och det känns.

Känslan av att inte räcka till tränger sig på de dagar hon bara springer, från en familj till en annan.

– När alla obesvarade samtal och ogjort pappersarbete samtidigt väntar.

Viljan finns, ramarna trånga

I enkäten säger socialarbetarna att deras arbete lider av att barnskyddet också har en slags kontrollfunktion.

– Visst uppfattas vi som en kontrollinstans, trots att vårt grunduppdrag är att hjälpa. Rädslan över att vi kommer och tar folks barn skapar misstänksamhet. Få verkar veta att man kan be oss om en utvärdering utan att det är en barnskyddsanmälan, säger Näyhö.

Läs mer i dagens tidning.