Ingen enighet om vårdersättning utomlands

I övriga länder vållar EU:s patientrörlighetsdirektiv inget problem, eftersom ersättningen är lika stor oberoende av om man anlitar den privata eller den offentliga sjukvården, men hos oss är det knepigare.

Finansieringen av sjukvården sköts dels med offentliga medel, som blir billigare för patienten som till exempel för tandvård betalar ungefär 30 procent av kostnaderna. Dels sköts finansieringen med privat- och försäkringsavgifter som berättigar till ersättning från Folkpensionsanstalten FPA. Då betalar patienten själv runt 70 procent. Läkararvodet ger ännu lägre ersättning.

Frågan är nu enligt vilken taxa patienten i framtiden ska ersättas för vård utomlands.

– Den styrgrupp som grunnat på frågan är inte enig. Vi bollar med flera olika modeller, säger kanslichefen Päivi Sillanaukee på Social- och hälsovårdsministeriet.

Problemet kompliceras ytterligare av att ingen vet hur den nya nationella social- och hälsovårdsreformen, som regeringen febrilt försöker pussla ihop, kommer att se ut.

– Trycket på att utveckla vårt finansieringssystem mot ett enhetligt system har varit stort i många år och blir nu ännu större, säger Päivi Sillanaukee.

I till exempel Sverige, som för några år sedan förnyade sitt system, följer pengarna med patienten oberoende av var hon får vård och Sillanaukee anser att det inte är så dumt.

– Att följa den modell där patienten betalar lika mycket för vård utomlands som om hon anlitar den offentliga vården hemma står i enlighet med andan i EU-direktivet, säger Päivi Sillanaukee.

Det innebär att patienten kan åka till Estland eller Tyskland när vårdköerna här inte drar, medan kommunerna står för lejonparten av kostnaderna.

– I andra länder är köerna inte alls lika långa som hos oss och enligt den här modellen skulle det dolda problemet komma till ytan. Patienten skulle få vård snabbare. Enligt vårdgarantilagen är kommunerna även nu tvungna att betala för privatvård när den offentliga vården inte lyckas förkorta köerna.

Samtidigt med ersättningsfrågan är en annan fråga aktuell: Vilken sorts vård skall ersättas dels hemma, dels utomlands?

– Här råder ingen oenighet och det är viktigt att frågan diskuteras. Det gäller att fastslå vilka vårdformer som är effektiva och trygga. Förutom pengar handlar det om kvalitet och teknologi, säger Päivi Sillanaukee.

Privata oroade

På den privata sidan är man orolig för vilka konsekvenser det har om modellen med ersättning enligt den offentliga vårdens taxor går igenom.

– Människor är rationella varelser och det kostar inte mycket att åka över till Tallinn och få sina tänder lappade där. Varför skulle man ställa sig i de oändligt långa köerna här hemma då, säger tandläkaren Pirkko Grönroos, medicinsk direktör på Plushälsa.

– Avsikten med patientrörlighetsdirektivet är att inte begränsa rörligheten men att inte heller uppmuntra folk att söka vård utomlands. Men om ersättningen enligt hälsocentralstaxan går igenom så uppmuntras folk de facto till det, säger Pirkko Grönroos.

– Det blir också orättvist för alla dem som fortsätter att gå privat i hemlandet och endast får FPA-ersättning för sin vård. Men man kunde tänka sig en blandmodell där man höjer FPA-ersättningen.

Det är också Läkarförbundets verksamhetsledare Heikki Pälve inne på.

– FPA-ersättningarna har inte höjts sedan 1989. Höj ersättningsprocenten till 60, från nuvarande 20, så är problemet löst. Nu betalar Folkpensionsanstalten mer för transportkostnader än för vården, säger han.

Läkarförbundet utgår ändå från att patienten ska få ersättningar enligt den offentliga vårdtaxan för vård utomlands.

Frågan går på remiss nästa vecka och ministeriet vill ha svar inom åtta veckor för att senare i vår lägga fram ett förslag till regeringen.

– Vi måste hinna få en ny lag före årsskiftet, men visst väntar en hetsig politisk debatt, säger kanslichef Sillanaukee.