De vill rädda hotat språk

Finlands medborgare har enligt grundlagen rätt till sitt eget språk och sin egen kultur. Staten ska trygga rättigheterna för dem vars modersmål är finska, svenska, samiska eller teckenspråk, men trots att ett av dem nu balanserar på gränsen till utplåning gör det officiella Finland inte mycket för att rädda det. Det här berättar Karin Hoyer, specialsakkunnig i teckenspråksfrågor.

– År 2011 publicerade Justitieministeriet ett betänkande i vilket det konstateras att det finlandssvenska teckenspråket är hotat och kommer att försvinna inom tio år om inget görs, säger Hoyer.

Trots medvetenheten om den vanskliga situationen har inga åtgärder vidtagits; det är språkgemenskapen själv som nu driver sin sak i form av en revitaliseringsplan. Föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga har tillsatt en arbetsgrupp som i snart ett år har diskuterat vad som bör göras för språket och som har ansökt om understöd för räddnings- åtgärder. Förhoppningen är att staten sedan ska ta över ansvaret.

Det behövs lärare och undervisningsmaterial och språkbrukarnas språkliga identitet och medvetenhet måste stödas, skriver arbetsgruppen.

Karin Hoyer representerar Finlands dövas förbund i gruppen, och Hbl träffar henne och Janne Kankkonen strax innan de ska delta i årets första möte. Kankkonen berättar lite om sitt modersmål som han delar med ett par hundra andra, döva och hörande.

– Det finlandssvenska teckenspråket skiljer sig från det svenska och det finska teckenspråket. Också kulturen och identiteten är en egen, tecknar Kankkonen som på 1990-talet flyttade till Sverige tillsammans med familjen men återvände till Österbotten för tre år sedan.

Det var 1993 som Borgå dövskola, den enda svenska dövskolan i landet, stängdes och efter det har det gått utför för språket. Då flyttade många familjer till Sverige för att barnen skulle få utbildning på svenska.

När äldre döva finlandssvenskar träffas i Sverige byter de automatiskt om till sitt modersmål, berättar Kankkonen – precis som hörande byter till sin egen dialekt då tillfälle ges. Modersmålet är mycket mer än ett språk: det är identitet, kultur, gemensam historia.

Åtgärder behövs nu, inte senare

Den finlandssvenska teckenspråksgemenskapen är liten och åldrande. De döva och hörselskadade barn som föds i finlandssvenska familjer får i dag vanligen cochleaimplantat och går i sin närskola med stöd av en tolk eller assistent. Det finns sedan 1993 ingen svensk tolkutbildning: de som blivit teckenspråkstolkar efter det har gått en finsk utbildning och sedan vidareutbildat sig på egen hand.

Det finns för få döva för att föra språket vidare, och för att rädda det måste man tänka bredare, säger Kankkonen.

– Approachen måste vara språket, inte bara de döva personerna. Man måste intressera finska döva, finlandssvenska hörande, språkvetare. I Sverige finns det en grupp finlandssvenska teckenspråkiga som också kunde aktiveras.

Karin Hoyer säger att kunskapen om teckenspråk och dövhet är väldigt liten i samhället.

– Många tror att teckenspråk är tecknade, bokstaverade versioner av omgivningens språk, eller att teckenspråk är internationellt.

Det stämmer inte. Teckenspråken är självständiga språksystem med egen grammatik. Teckenspråkiga i Finland har finska eller svenska som andra språk, och de finlandssvenska teckenspråkiga kan inte nödvändigtvis läsa finska.

De är i dubbel minoritet, och Janne Kankkonen säger att han ofta känner sig diskriminerad och missförstådd.

En viktig sak för språkets överlevnad är att skapa ”svenska teckenspråkiga rum”, platser och sammanhang där språket är det naturliga valet och där dess användare kan mötas.

Varför är det viktigt att rädda det finlandssvenska teckenspråket?

– Vi har ett ansvar för framtida generationer. Det hänger på oss om de barn som föds i framtiden har ett språk att lära sig eller inte, säger Hoyer.

I klarspråk: det hänger på pengar och politisk vilja.

Janne Kankkonen hoppas att språket kommer att överleva.

– Det har med attityder att göra, konstaterar han.