Apropå: Den värsta natten, typ, någonsin

Det har varit fascinerande att följa med nyhetsbevakningen kring det charterplan med finländska resenärer som tvingades till en nödlandning i Samara i Ryssland på grund av motorfel.

De 300 strandade resenärerna har fått utgjuta sig i diverse olika medier om hur hemskt det var för dem att de tvingades tillbringa natten på flygplatsen eftersom alla hotell i staden var fullbokade. Mathushållningen var också under all kritik – det bjöds enligt olika vittnesmål på ”rysk köttgeggamoja” eller ”en fiskbit stor som en tobaksask”.

Visst är det jobbigt om resan avbryts och man hamnar på en liten flygplats utan så värst mycket service. Men lite perspektiv kunde man ju ändå önska sig – både av resenärer och medier. Eller är folk så insnöade i sin lilla trygga värld att de faktiskt inte inser att en nödlandning görs för att planet har gått sönder och är farligt att flyga med? Att det kunde ha inneburit livsfara att inte nödlanda?

Kanske jag är yrkesskadad av jobbet som utrikesredaktör. Då jag dagligen går igenom nyhetsbyråer och bildbyråer där jag möter all världens grymheter känns det bara skrattretande att en människa som har möjlighet att resa på en skön semesterresa till Thailand kallar en natt på en flygplats för ”skräckens resa” och utförligt beskriver den ”hårda natten fylld av hunger”.

Det finns resor mycket mer fyllda av skräck i den här världen – som flyktingarna som på ranka små båtar försöker ta sig över Medelhavet – och över en miljard männi­skor som på riktigt upplever hårda nätter fyllda av hunger. De kan inte se tillbaka på sköna semesterveckor eller att komma hem på nytt och äta sig mätta. Deras nästa natt är sannolikt också hård och fylld av hunger. Och den nästa.