”Enda sättet för ett litet land att påverka”

Det är mycket som har ändrats sedan Klaus Törnudd i två år satt som Finlands representant i FN:s säkerhetsråd. Under åren 1989–90 var det inte lika stort ståhej kring medlemskapet som nu då den finländska politikens tunga garde åker skytteltrafik över Atlanten för att lobba för Finland i FN.

– Jag tittade just på de tal som hölls i generalförsamlingens generaldebatt hösten 1968 och hösten 1988 då Finland också var kandidat – det ena av Ahti Karjalainen och det andra av Kalevi Sorsa, som var utrikesministrar då. Då nämndes inte ens kandidaturen i någonderas tal. Men nu var till och med presidenten i New York och talade om kandidaturen

Törnudd har ändå full förståelse för upptrappningen.

– Att kampanjen bedrivits på ett mer grundligt, omfattande och intensivt sätt nu i flera år är förståeligt så till vida att medlemsantalet i FN har vuxit och det är svårare att bli invald än vad det var på den tiden.

Chans att påverka
Målet, att få sitta två år i FN:s säkerhetsråd, är enligt honom värt besväret.
– Medlemskap är så pass sällsynt för ett mindre land att när man en gång går in för det så är det nog en sak värd att eftertrakta. Det ger helt andra möjligheter att påverka beslutsfattandet i FN:s viktigaste organ. Utan medlemskap har ett litet land egentligen inga möjligheter att påverka.

Törnudd konstaterar att stormakterna självklart har mera påverkningsmöjligheter än de små staterna, men att alla länder är beroende av de andras samverkan.

– Ingen stat kan diktera besluten i säkerhetsrådet. Rådet har ändå bara femton medlemmar och det betyder att alla har stora möjligheter att påverka besluten. Kofi Annan (FN:s tidigare generalsekreterare) sade i sina nyligen utkomna memoarer att han hoppas att man kommer ihåg honom med orden ”He made a contribution”, han bidrog till skeendet. Samma kan sägas om säkerhetsrådets enskilda stater.

Kuwait och Mellanöstern
Åren 1989–90 då Klaus Törnudd förde Finlands talan i säkerhetsrådet var han med om att fatta historiska beslut.
– Den stora dramatiska frågan vi hade det året var ju Iraks ockupation av Kuwait som första gången i FN:s historia ledde till beslut om militära sanktioner. Då fanns det frivilliga som ställde upp, nämligen Förenta staterna. Det fanns andra också men mest var det ju amerikanska trupper som sedan skötte om att Irak blev tvunget att retirera från Kuwait. Det skedde visserligen 1991 när Finland inte längre satt med men vi var med om att fatta beslutet.

– En annan betydelsefull fråga var att Namibia blev självständigt. Vi hade besvärliga Mellanösternfrågor, det var kris i Panama och det upprättades två nya fredsbevarande operationer det året. Det var en händelserik period.

Vilka var de svåraste besluten att fatta?
– De besvärligaste förhandlingarna hade vi i en Mellanösternfråga i slutet av Finlands medlemskap, hösten 1990. Israelerna hade väckt raseri hos arabstaterna och arabstaterna hotade att komma med ett resolutionsförslag som USA skulle ha känt sig tvunget att lägga in veto mot. Å andra sidan ville USA inte lägga in veto för att man hade Irakkrisen att tänka på och man ville inte ha ytterligare problem med arabstaterna. Det blev ytterst sega förhandlingar och Finland var ordförande i en liten medlingsgrupp. Det blev sedan en kompromiss i december 1990. Man beslöt att kalla in en konferens om Mellanöstern- och Palestinafrågan – det blev inte så märkligt i fortsättningen men just då i december 1990 var det här en viktig sak.

Törnudd berättar att det mesta som sker i den stora salen där säkerhetsrådet röstar är rätt välregisserat. Besluten har redan fattats och förhandlingarna är förda då ambassadörerna bänkar sig.

– Det mesta arbetet syns inte utåt. En mycket stor del försiggår i ett slutet konsultationsrum dit offentligheten inte har tillträde. Det som händer i den stora salen är vanligen sådant som alla medlemsländer vet om på förhand. Spontana replikskiften kan förekomma också i det formella mötet – men det är inte det normala.

Syrien på agendan
– Det är ett ständigt diskuterande och förhandlande som pågår och ju fler frågor säkerhetsrådet får på sin dagordning, desto mera tid krävs. Nu har ju säkerhetsrådet haft en hel del att göra de senaste åren så sysselsättningen är tryggad, visserligen på ett sätt som man inte kunde föreställa sig då FN grundades. Då skapades säkerhetsrådet för att behandla tvister mellan suveräna stater men nu för tiden är det mest kriser inom staternas gränser som står på dagordningen – som Syrien till exempel.

Väljs Finland in i säkerhetsrådet blir frågan om Syrien en av dem Finland tvingas ta ställning till. Säkerhetsrådet har fått hård kritik för släpphänthet i fråga om inbördeskriget som hållit på i ett och ett halvt år och krävt tiotusentals liv. Men så länge som Kina och Ryssland motsätter sig resolutioner som kritiserar Syriens regim är dödläget ett faktum.

– Allmänheten får ju lätt bilden av att FN är en ineffektiv organisation som inte får något till stånd, men man måste fråga vad som är alternativet. Säkerhetsrådet har maktmedel till sitt förfogande genom att man kan besluta även om användningen av militärmakt. Men det är ytterst få stater som är intresserade av att säga: Hej, vi kan skicka några bataljoner eller regementen för att landstiga i Syrien.

– Man har inte ens kunnat fatta beslut om ekonomiska sanktioner, men inte vet jag om sådana skulle hjälpa så mycket i Syrienfrågan. Däremot har man försökt medla, men samtidigt har många regeringar förklarat att president Bashar al-Assad måste avgå, så det är politiskt väldigt svårt.
Om Finland får platsen i säkerhetsrådet avgörs i en omröstning den 18 oktober.