Psykolog vill hjälpa unga med ätstörningar

Unga kvinnor som upplever ätande, mat och kroppsbild problematisk har nu möjligheten att delta i stödgrupper som startar i Helsingfors och Åbo i höst. Deltagarna kommer att träffas tio gånger under ledning av psykolog Monica Ålgars vid Åbo Akademi. Tillsammans med några pro gradu-skribenter utför Ålgars samtidigt en studie som söker bevis för att stödgrupper med kognitiv-beteendeterapeutiska metoder fungerar som vårdmetod vid den här typen av ätstörningsproblem.

Ålgars startar två grupper i Helsingfors och två i Åbo – två på svenska och två på finska. Deltagarna kommer att träffas tio gånger och diskutera bland annat tankemönster, kroppsbild och hantering av känslor – allt i relation till mat och ätande.

– Vi blev förvånade över det stora intresset. Det tyder på att den här typen av problem är vanliga. Ofta är det svårt att rekrytera deltagare till studier av det här slaget. Två dagar efter att vi publicerat annonsen var grupperna redan stora, men än finns några platser kvar. Det är möjligt att vi startar fler grupper senare i höst.

Stödgruppen lämpar sig för unga kvinnor med subkliniska ätstörningar – alltså personer med luddigare ätstörningsproblem som inte tydligt uppfyller diagnoskraven för ytterligheterna anorexi eller bulimi.

– Nästan all forskning om ätstörningar baserar sig på de två ytterligheterna. Men studier visar att cirka 60 procent av personer med ätstörningar inte uppfyller diagnoskraven för vare sig anorexi eller bulimi.

Läkare och psykologer har i tiotals år debatterat om vilken vårdmetod som lämpar sig för behandling av olika typer av ätstörningar.

– Anorexi är en mycket allvarlig och svårbehandlad sjukdom, men det börjar finnas koncensus kring att kognitiv beteendeterapi (KBT) är rätt metod för vård av bulimiker.

Ålgars tror att en orsak till det stora intresset för grupperna är de långa vårdköerna och svårigheten att få vård på svenska i huvudstadsregionen.

Inspiration från USA

Monica Ålgars är nyss hemkommen från University of North Carolina. Hon tillbringade några månader på universitetssjukhusets ätstörningsklinik för att studera samarbetet mellan den kliniska vården och forskningsavdelningen.

– Jag är så inspirerad! Det finns mycket vi kan lära oss av dem. Det var imponerande hur forskarna drog nytta av den kliniska vården, som rent fysiskt låg en trappa ner – och på avdelningen var personalen ständigt uppdaterad kring de senaste forskningsresultaten.

– Min dröm är att kunna bidra till att forskning och klinisk verksamhet skulle närma sig varandra här också.

Vad ska man göra om man misstänker att en vän eller släkting har någon form av ätstörningar?

– Man ska absolut ta upp det, men inte vänta sig att personen faller i ens armar av tacksamhet. Möjligtvis möts man med ilska, men man ska inte ge upp. En god vän ska glömma lojaliteten och berätta för någon annan. Man kan också erbjuda sig att följa med till skolhälsovårdaren eller studenthälsan. Allra värst är det när jag får höra att "alla såg, men ingen reagerade". Det händer tyvärr ganska ofta.