Ikoner. (Från vänster) Nadezjda Tolokonnikova, Jekaterina Samutsevitj och Marija Aljochina är snarare feministiska performancekonstnärer än musiker. Ändå utgör de Rysslands i dag mest kända band. EPA/MAXIM SHIPENKOV

Världsberömt ryskt fittstim missförstås i bägge lägren

På fredag faller domen mot Pussy Riot i Moskva. Ett okänt punkband som brukade hålla spelningar på trådbusstak har blivit ikoner för den nya Putinkritiska generationen i Ryssland.

Rysslands mest världsberömda artister är tre unga kvinnor som varken kan sjunga eller spela. De sminkar sig knappt och klär sig i t-tröja och jeans.
De är intelligenta, belästa och samhällsmedvetna. Dessutom har de en photogénique solist (Nadezjda Tolokonnikova) som förutom att hon är strålande vacker ur minnet kan citera Sokrates, Bibeln och Dostojevskij.
Förvåningen måtte vara stor bland de mångtaliga stjärnfabriker i Moskva som i åratal har kämpat för att vaska fram ett ryskt internationellt namn. De har skapat den fejklesbiska duon t.A.T.u, de har producerat strömlinjeformade poptjejband som Serebro och tvålfagra soloartister som Dima Bilan. Men den ryska populärmusiken är och förblir förvisad till marknaden inom det forna Sovjet.

Och så går ett gäng feminister i fula klänningar och banditmasker för ansiktet och blir världsberömda med sången: Gudsmoder, kasta ut Putin!

Pank-moleben, punkbön. Det kallar Pussy Riot-medlemmarna själva sitt framträdande, en perfomance inspirerad av västerländsk feminism men framförd inom rysk-ortodoxa referensramar.
Att kyrkan skulle bli upprörd hade de räknat med, men knappast att resultatet skulle toppa den internationella nyhetsagendan.

Feministiska performanceartister
Pussy Riot kallar sig för punkare, men de är egentligen inget punkband utan snarare politiskt drivna performanceartister. De använder sig av punken för att nå ut med sitt samhällsbudskap, som inte kan anses vara särskilt opportunt i dagens Ryssland.

Många tror att Pussy Riot sitter i fängelse därför att de hånade Putin. Att kritisera Putin börjar dock bli alltmer mainstream i dagens ­Ryssland. På den punkten avviker Pussy Riot inte från den övriga omfattande och brokiga opposition där majoriteten inte blir kastad i fängelse.

Det är bandets fräckhet att våga marschera in i rysk-ortodoxa kyrkans allra heligaste och kritisera patriarken och prästerskapet som är politiskt brännstoff. Pussy Riot lyfter fram beroendeförhållandet mellan kyrka och stat i Ryssland. Det är visserligen ingen hemlighet för ­någon. Men det är en sak att kritisera maktförhållandet i till exempel en blogg och en helt annan att utmana kyrkans värdighet och ­auktoritet genom att utan lov använda Moskvas kändaste kyrka som scen.

Nya avslöjanden om prästerskap
Sedan Pussy Riots impromptukonsert i Kristi frälsare kyrka har ryska medier bland annat avslöjat att patriark Kirill bär en Breguet-klocka värd 30 000 dollar. Dessutom har det kommit fram att han äger en stor lägenhet i centrala Moskva där en okänd kvinna bor.

Kyrkan slog omedelbart tillbaka. Patriark Kirill har hållit riksomfattande bönemöten och Vsevolod Tjaplin, som ansvarar för kyrkans relationer utåt, säger att han regelbundet ber för de ”stackars kvinnorna” i punkbandet. Tjaplin jämför det skedda med bolsjevikernas klappjakt på präster och rivning av kyrkor och kloster på 1920-talet. Dylika överdrifter vittnar om att kyrkan, helt korrekt, uppfattar Pussy Riot och framför allt den opinion de representerar som ett hot mot deras legitimitet.

I sitt försvarstal i rätten säger Pussy Riot-medlemmen Jekaterina Samutsevitj att den rysk-ortodoxa tron tillhör folket.
– Vi vågade visa att rysk-ortodox kultur inte bara tillhör patriarken och Putin. Den kan också vara en plattform för medborgerlig protest.
Troende revolutionärer

Pussy Riot-medlemmarna är alltså allt annat än anti-religiösa. De är tvärtom ytterst religiöst medvetna och flera av dem är troende. De formulerar sig som akademiker snarare än revolutionärer och kärnan i deras budskap är utpräglat feministisk och antipatriarkal.

Under sommarens lopp har det slagit mig att många av de västerländska journalister och debattörer som manar till kamp för Pussy Riot troligen inte är hälften så bildade som dessa unga kvinnor. Trots att deras tillgång till litteratur och internet har varit ytterst begränsad i fängelset – de klagar på att de inte ens har fått tillräckligt med papper för att göra anteckningar – ­citerade Nadezjda Tolokonnikova i sitt ­försvarstal långa stycken av Sokrates, Solzjenitsyn och Dostojevskij utantill. Hon höll större delen av talet utan att ens titta i sina anteckningar.

Jag har också en stark känsla av att västerländska journalister applicerar sina egna uppfattningar och ideologier som ett raster över Tolokonnikova, Samutsevitj och Marija Aljochina, helt omedvetna om kontexten som Pussy Riot verkar i. Till exempel Expressens ledarskribent tror att Pussy Riot framför sina sånger på engelska, trots att bandet naturligtvis sjunger och skriver på ryska. Det är ju det ryska samhället som de vill förändra.
Det har också slagit mig hur en dylik rättegång är möjlig endast i ett land som Ryssland, som styrs av en auktoritär, ogenomskinlig och maktfullkomlig regim, vilken vägs upp av ett ostyrigt och snårigt medborgarsamhälle där konsten, kulturen och det fria ordet blomstrar och kreativiteten verkar vara obegränsad.

Allmänheten fördömer
Samtidigt bör man inte glömma att Pussy Riot inte har fått den allmänna opinionen i Ryssland på sin sida. Att använda en kyrka som skådeplats för ett politiskt ställningstagande uppfattas som provokation för provokationens skull. Dessutom är Pussy Riots starka feministiska profil och högljudda försvar för sexuella minoriteter inga populära teman i Ryssland. Majoriteten ser band­medlemmarna som ouppfostrade huliganer, och det är uttryckligen huliganstvo eller förargelseväckande beteende som de ska dömas för.

Maximistraffet är sju år men åklagaren yrkar på tre. Det är inte sannolikt att Samutsevitj, Tolokonnikova och Aljochina får ett mildare straff än åklagaren föreslår. Det överväldigande internationella stödet är inte nödvändigtvis någon fördel ur den här synvinkeln – varken den ryska kyrkan eller domarna vill ge det internationella samfundet rätt.

Oberoende av hur det går är en sak säker. Tolokonnikova, Samutsevitj och Aljochina har blivit otippade ikoner för den ryska medborgarrörelsen. Kritikerna säger att de har uppnått precis vad de önskade. Ändå är det tveksamt om de verkligen hade räknat med att tvingas tillbringa flera år i fängelse för sin stjärnstatus skull.