Sydkusten tänder inte på Sannfinländarna

Hbl granskar Sannfinländarna inför höstens kommunalval. Vilka var partiets löften – vad har de gjort? Hbl kommer också att grans­ka andra partier på motsvarande sätt.

I riksdagsvalet 2011 kom den stora skrällen, men Sannfinländarnas triumfmarsch startade redan i kommunalvalet 2008.

– I SFP är de rädda för att vi blir större. I min hemstad Esbo, där jag tävlar med Maria Guzenina-Richardson (SDP) om vem som blir röstmagnet, har vi en god chans att gå förbi SFP, förklarade partiordförande Timo Soini för Hbl 20.9.2008.

På det nyländska valfältet var hajpen kring Soinis person så stor att en del menade att framgången skulle utebli eftersom man faktiskt kunde rösta på Soini bara i Esbo.

– Skriv hellre att man i Esbo bara kan rösta på Soini, var Soinis uppmaning då.

Soinis kampanjbudskap var att den ekonomiska krisen med fabriker som slog igen och folk som blev arbetslösa berodde på den "rövarkapitalism som EU tillåtit". Samtidigt hade de "gamla maktpartierna" skapat ett alternativlöshetens Finland där medborgarna upplevde att ingen brydde sig om hur de såg på samhällsproblemen.

Det gick hem. Sannfinländarna blev valets största segrare, större än SFP, och Soini överlägsen röstmagnet i Esbo.

Invandringen var inget valtema för Soini, men med Jussi Halla-aho och hans meningsfränder på listorna tog främlingsfientligheten ett sannfinländskt kliv in i ett antal fullmäktigeförsamlingar.

Som kommunparti kämpar Sannfinländarna trots valsegern 2008 i flugviktsklassen och inslaget i de nyländska kommunerna varierar från intet till en liten bråkdel.

Starkast är Sannfinländarna i kommuner där finskan dominerar, där Samlingspartiet, SDP och Centern varit maktpartier. Undersökningar visar att väljarnas besvikelse särskilt drabbat de två sistnämnda, på industriorter SDP och i landsbygdskommuner Centern.

Där de svenskspråkiga är fler är bilden en annan. Sannfinländarna är svagare och från Kyrkslätt längs kusten västerut lyser de helt med sin frånvaro.

Ralf Friberg (SDP), tidigare journalist, riksdagsledamot och ambassadör, numera stadsfullmäktigeledamot i Raseborg, ser språket som den viktigaste förklaringen.

– Här i Västnyland där svenskan är starkare än i Östnyland finns en utbredd språklig allergi mot Sannfinländarna och deras inställning till svenskan. SFP dominerar och Soini går inte hem.

Enligt Friberg har partiet ingen synlighet i lokala medier och deltar inte i opinionsbildningen.
– De hade ingen verksamhet i Raseborg 2008 och har det inte nu heller.

Friberg ser inte bara språkliga orsaker till att SDP höll Sannfinländarna stången i Västnyland.
– SDP klarade sig bäst här, bättre än någon annanstans i Finland. Det beror bland annat på att Maarit Feldt-Ranta (SDP) är en så stark person.

På den västnyländska landsbygden kunde grogrund för läckage från Centern till Sannfinländarna finnas men landsbygden är svenskspråkig och ikonen är SFP:s Thomas Blomqvist.

– Man kan inte ta av det som inte finns. Centern existerar nästan inte, påpekar Friberg.

I Hangö är majoritetsspråket finska och SDP har vid sidan av SFP varit starkt. Föret för Sannfinländarna är ändå trögt, säger Pekka Tuunanen, som för drygt ett år sedan grundade en sannfinländsk lokalförening i Hangö.

– Här finns många svensktalande och vi är ett ganska nytt fenomen. I en liten stad kanske man inte vågar skylta med att man är sannfinländare. Vi har haft svårt att komma fram. För fyra år sedan hade vi inga kandidater, nu är målet sex.

Tuunanen har en mjukare språkpolitisk linje än de flesta i sitt parti.
– Alla borde kunna svenska åtminstone i södra Finland. Ju fler språk man kan, desto bättre. De som har en annan åsikt bor inte här.

Själv valde Tuunanen Sannfinländarna för partiets inställning till EU och till invandring.

Östnyland är den konservativa delen av den tvåspråkiga sydkusten. I en Magmaundersökning sade 59 procent av västnylänningarna sig vara liberala; samma siffra i Östnyland var bara 41.

– "Socioekonomiska orsaker", som det heter, förklarar lokalpolitikern Thomas Antas (SFP) i Lappträsk. Man tjänar mindre här och har lägre utbildning.
Det gör inte ännu en enskild människa konservativ, menar han, utan massan då man blir tillräckligt många.

– Och så går Sannfinländarna framåt med starka personer som Pirkko Ruohonen-Lerner. Och av ett missnöje över att man har upplevt sig undertryckt av SFP-SDP-makten i kommunerna.

I Lappträsk sitter ingen sannfinländare i fullmäktige.

– Men här finns en uppenbar beställning. Att Lappträsk ska förbli självständigt och att servicen ska få kosta, säger han. Centern är så bred att många där lika gärna kunde vara liberala och gröna.

Sibbopolitikern Christel Liljeström (SFP) tillstår att hon själv lutar åt det konservativa.
– Jag är fosterländsk och borgerlig, säger hon. Vi är mera rotfasta här och rör oss mindre.

Och Östnyland ligger efter i utbildning. Regionen har arbetat för yrkesskolor och folkhögskolor, men inte fått yrkeshögskolor.

Liljeström ser sannfinländarna som modesta och måttliga i det lokala. Påhoppen på det svenska har uteblivit; snarast har då Samlingspartiet stått för dem. Den stora skiljelinjen med Sannfinländarna ser Liljeström i deras retorik, som sällan innehåller ansvar för vad man säger.

– I politiken måste man vara påläst och slåss med sakargument. Inför riksdagsvalet stod jag många gånger i valarbetet intill Sannfinländarna. För det mesta fanns det ingenting man kunde ha sagt för att rätta dem i sak.