Kattdödaren fortfarande på fri fot

Första gången hände det 2009. Då var det familjen Lundbergs katt Fia som hittades död i diket. Då var skytten ännu novis och hade träffat henne dåligt och mosat hennes bröstben. Mellan käkarna hade hon inkilat en videkvist, vilket tyder på att hon försökt ta sig hem i svåra smärtor.

Efter det blev det paus till i vintras. Då hittades familjens katter Diesel och Lotta skjutna. Lotta hade hämtats till en av grannarnas trappa, med ett skott genom pannbenet.

Mårten Lundberg som jobbat som gränsbevakare har sett hundratals skadskjutna djur och är övertygad om att djuren skjutits endera med miniatyr- eller annat småkalibrigt gevär.

Hittills har det varit familjen Lundbergs katter som varit skottavla – ända till för snart två veckor sedan. Mårten Lundberg pekar ut över gården mot infarten där han hittade katten Svartis som tillhörde grannen Per-Erik Wiberg.

– Jag tror jag blev den sista som såg honom vid liv kvällen innan, säger Lundberg.
– Han var vår enda katt. Han hade fem vita strån under hakan, annars var han svart, säger Wiberg som sitter vid Lundbergs köksbord.

Intill sitter Lundbergs dotter Michaela och håller om sonen Pontus. I det lilla samhället finns det många barnfamiljer och många ogillar tanken på att någon skjuter omkring sig i tättbebyggt område.

– Om det är katter nu, vad blir det härnäst? Det känns otryggt när vi har barn här.

Natten farligast
Grannarna i nejden har börjat få nog. Wiberg och Lundberg har aningar om vem som kunde ligga bakom dåden, men vill inte peka finger i brist på bevis.

– När katterna går ut någon natt tänker vi att vi hittar dem skjutna på morgonen. Man får ju ont i magen av det här, säger Mårten Lundberg.
Han påpekar att han inte är ute efter hämnd, utan bara ett slut på det hela.

De perfekta skotthålen tyder på att katterna kanske först lockats eller fångats in, för att sedan skjutas och lämnas på öppen plats i närheten av någons hem.
– Det är ju redan fråga om fyra olika brott – jaktbrott, hemfridsbrott, djurskyddsbrott och skjutvapenbrott, säger Lundberg upprört.

Redan tre gånger har han talat med Ekenäspolisen, och alla inblandade har gjort brottsanmälningar.

Polisen rådlös
– Vi kan inte göra något. Vi har ju inget att gå efter – ingen har vare sig sett eller hört något, säger Mikael Källman, överkonstapel på Raseborgspolisen som haft med fallen att göra.

I brist på kulor och bevis går polisen tomhänt. Besök på plats för att tala med grannarna är inte någon bra idé, enligt Källman.
– De har ett utmärkt språkrör i Lundberg.

Enligt Källman är det fråga om djurskyddsbrott och vållande av fara, ifall skytten dödat katterna i närheten av husen. Hemfridsbrotten och jaktbrotten kan vara svårare att definiera. Straffen skulle vara böter så länge det inte finns bevis för hot mot person.

Polisinspektör Seppo Sivola på Inrikesministeriets polisavdelning poängterar att det är på husdjursägarnas ansvar att se till att de inte stör andra – men trots det får man inte skjuta andras husdjur utan orsak.

– Det är inte i enlighet med ordningslagen. Dessutom är det nog provocerande att hämta liken till gården.

Sivola medger också att medborgarna själva i allt högre utsträckning måste vara aktiva med att föra fram information till polisen.

– Men polisen måste komma till platsen, man kan i alla fall inte skylla på resursbrist.