Lena Skogberg: Rätten att veta

I torsdags, den 3 maj, firades pressfrihetens dag runtom i världen. FN instiftade dagen 1993 som ett sätt att hedra dem som dött i pressfrihetens namn och för att påminna om varför pressfriheten fortfarande behövs.

Och påminnelser behövs, tyvärr också år 2012. Bara i år har 11 journalister dödats och 156 journalister sitter fängslade, enligt uppgifter från Reportrar utan gränser.

– Den goda journalistiken har bara en uppdragsgivare – demokratin. Den verkar i allmänhetens tjänst, för alla, och väjer inte för något, skrev Jonas Nordling, ordförande för svenska Journalistförbundet, i torsdags.

Det resonemanget driver också den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimer i hennes motstånd mot den medietribunal som planeras i hennes hemland. Gordimer är en av frontfigurerna i kampanjen Right to know som hävdar att yttrandefriheten är allvarligt hotad om den föreslagna mediedomstolen får rätt att på förhand pröva journalisters rätt att skriva om ämnen som tangerar exempelvis rikets säkerhet eller korruption. Gordimer, och många med henne, kräver att förslaget förkastas:

– Vi vill ha ett land och en värld där alla har samma rätt att veta, skriver hon i en debattartikel i New York Review of Books.

Här hemma kämpar vi med ett lite annat problem, avigsidan av yttrandefriheten: Näthatet. Detta monstrum parasiterar på yttrandefriheten på de digitala plattformarna och har blivit en tråkig konsekvens av allas rätt att tycka till.

Metoder för hur vi ska hantera fenomenet söker vi inom mediebranschen, med varierande framgång. Men en sak vet vi: Lösningen kan aldrig vara censur.