Forskare efterlyser mer mod inom äldrevården

Forskaren Harriet Finne-Soveri, på Institutet för hälsa och välfärd (THL) säger att det blivit dags för flexibilitet i debatten om hur den åldrande befolkningen ska bo. Finne-Soveri, som leder THL:s enhet för äldreservice, vill varken sälla sig till dem som säger att alla borde bo hemma eller till dem som talar för fler institutioner.

– Nej, vi måste prata om de individuella lösningarna. Utgångspunkten måste vara den äldre personens behov och förväntningar, säger hon.

När Finne-Soveri började utreda vilka de kommande behoven inom äldreomsorgen i Helsingfors är, tänkte hon i andra banor än nu, ett halvt år senare. Rapporten, som publicerades för tre veckor sedan, blev en ögonöppnare.

– Jag hade hela tiden trott att speciellt sjuka äldre personer helst vill vårdas på institution, tills jag förstod att jag i jobbet aldrig möter dem som inte sökt sig bort hemifrån, säger hon.

”Vi behöver mod”
Enligt rapporten vill tre procent av dem som bor hemma och utnyttjar hemvårdstjänster själva flytta till ett äldreboende av något slag.

Önskemålen korrelerar inte med stigande ålder, utan mer med ensamhet och depression. Frågar man de närståendevårdare som önskar se sin anhöriga på ett boende så är orsaken däremot ofta servicebehovet – att vårdandet blivit för tungt. Här överraskades forskaren av hur ofta det egentligen är en närstående som väntar på att den äldre släktingen ska få komma till ett dygnet­runtboende.

Hur fattar man då beslut så att de äldre är nöjda med sitt boende och stadens budget går ihop?
– Vi kommer alltid att ha personer som är missnöjda, men det går att poängsätta tjänster och behov och fördela servicen på nytt sätt, säger Finne-Soveri.

Hon säger att en flexibel äldrevård inte behöver stjälpa stadens budget.
– Det handlar om att lägga om hela pusslet, men vi har egentligen redan alla bitar som behövs. Det vi behöver är mod, säger hon.

Finne-Soveri har själv sett hur stelbenta lösningar ibland krånglar till vardagen i onödan.

– Ta paret där hustrun skötte sin man och hemvården kom för att tvätta honom. Det hon hade behövt var någon som kom och höll honom sällskap så att hon kunde gå ut och sköta ärenden, men någon sådan tjänst hade hemvården inte, så man kom och tvättade i stället. Det måste inte bli dyrt att göra vettiga saker. Allt kostar inte miljoner.

”Ge hemvården resurser”

För att förändra äldreomsorgen föreslår Finne-Soveri att man förenklar och klargör informationsgången mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och klienterna.

– Då kan man börja fördjupa hemvårdens roll. Hemvården i Helsingfors gör ett gott jobb inom givna ramar, men behöver mer personal för att kunna fokusera om så att också de med stort – inte bara medelstort – behov av service kan få hjälp. Det är sant att det är dyrt med intensiv hemvård, men man glömmer att de här personerna sällan behöver vården hela tiden. Ibland mår de sämre och ibland bättre. Den svaga punkten är när en person återvänder till hemmet efter att ha vårdats på institution eller akutsjukhus. Just då behövs intensiv hemvård, men om den kan ordnas så börjar vardagen ofta löpa lättare efter ett tag, säger hon.

Enligt rapporten behöver hemvården dessutom få samarbeta tätt med läkare och rehabiliteringspersonal.

För många familjer kommer det som en överraskning att boendetjänsterna för äldre kan sluka en stor del av personens besparingar.

– Vi kommer aldrig att komma ifrån att äldrevården kostar klienterna något, men man borde se över hur till exempel servicesedlarna används och i första hand se till servicebehovet, i andra hand på inkomster och förmögenhet. Dessutom borde vi göra det lättare för barn som vill sköta sina föräldrar i några år att ta en paus i arbetet utan att det straffar sig i form av till exempel en lägre pension.

Läs mer i dagens Hbl.