En kamp mot väderkvarnar

Offentlighetslagen garanterar transparens inom förvaltningen och politiken. Den praktiska tillämpningen är ändå en mer problematisk fråga. Det här konstateras i en korruptionsrapport som organisationen Transparency Finland offentliggjorde för en dryg månad sedan.

En grundsten inom demokratin är att myndigheterna spelar med öppna kort. Men var ligger problemet om rapporten konstaterar att vi har en offentlighetslag som garanterar öppenhet? Är det dags för mig som journalist att se mig själv i spegeln? Det är nämligen inte ovanligt att finländska journalister anklagas för att vara för snälla mot maktutövare, speciellt i jämförelse med svenska kolleger.

För att få ett svar ringer jag Heikki Kuutti. Han är specialforskare i journalistik vid Jyväskylä universitet och publicerade i fjol en bok om både myndigheters och journalisters tillämpning av offentlighetslagen. Han bekräftar mina farhågor.

– Journalisterna känner inte till lagen tillräckligt och är ofta dåliga på att kräva vad de är ute efter, säger han.

Kuutti säger att det finns många myndigheter som helt enkelt aldrig har fått en begäran om att ge ut information av ett visst slag och är därför osäkra på hur de ska agera då det händer.

– Speciellt i kommunerna är det här ofta en främmande sak, de har inte fått många förfrågningar.

Inget företräde för journalister

För att dra mitt strå till stacken beslutar jag mig för att begära ut information från alla kommuner i Svenskfinland.

Heikki Kuutti säger att som journalist kan behandlingen gå smidigare eftersom jag är journalist, men som privatperson kan jag få ett ärligare svar.

Offentlighetslagen säger att vem som helst har rätt att begära ut information från en myndighet. Journalister har på intet sätt företräde. Därför skickar jag min förfrågan från min privata e-postadress och undertecknar den med inget annat än mitt eget namn.

Enligt offentlighetslagen behöver man inte motivera en begäran om att få ta del av information. Därför skriver jag ingenting om syftet med min begäran.

Med kommunernas officiella e-postadress samt kommun- eller stadsdirektören som mottagare skickar jag min förfrågan till 34 kommuner. Jag ber om att få ta del av innehållet i kommun- eller stadsdirektörens tio senast inkomna e-postmeddelanden.

– Ett e-postmeddelande som har kommit till stadsdirektören och då innehållet gäller stadsdirektörens tjänst är meddelandet en offentlig handling, säger Arto Sulonen, direktör för juridiska ärenden på Kommunförbundet.

Han tillägger att ett personligt meddelande endast avsett för stadsdirektören är ett privat brev som inte är en offentlig handling.

– I princip är skiljelinjen enkel, men i praktiken kan det vara en ganska svår tolkningsfråga.

Jag kan alltså inte räkna med att få alla tio begärda e-postmeddelanden. Men enligt lagen ska ett negativt beslut alltid motiveras så åtminstone bör jag få en motivering till varför en del av meddelandena inte skickas.
Det börjar bra.

Larsmo, Pedersöre, Vörå och Kristinestad skickar inom några timmar tio inkomna e-postmeddelanden. Från flera andra kommuner får jag besked om att meddelandet mottagits och skickats vidare för behandling.
Från andra kommuner får jag mothugg. Man meddelar att stadsdirektörens e-post är privat och att offentlig post skickas till kommunens allmänna e-postadress.

En stadsdirektör ringer mig och förundrar sig över min begäran. Han anser att hans inkomna e-postmeddelanden är privata och frågar i vilken egenskap jag skickar förfrågan och vad jag ska ha informationen till. Det är uppenbart att han inte har fått en likadan begäran tidigare. Men det är naturligtvis inte hans fel.

Behöver inte motivera begäran

Jag säger att min tolkning är att e-post är offentliga handlingar och att jag med hänvisning till offentlighetslagen inte behöver motivera min begäran. Följande dag skickar han fyra e-postmeddelanden som han bedömer som offentliga handlingar. Han ger också en motivering till varför han inte gett ut resten och bifogar en besvärshänvisning.

Även om stadsdirektörens spontana reaktion är ett nekande svar skickar han mig efter övervägande en del av de begärda mejlen. På samma sätt går det i fyra andra kommuner. Efter diskussioner, där jag framhåller mitt mantra om att e-post skickat till stads- eller kommundirektören är offentliga handlingar får jag ett annorlunda svar än i början.

Olli Mäenpää som är professor i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet säger att frågeställaren inte borde behöva kämpa för sin rätt att få ta del av information.

– En vanlig kommuninvånare kan eller vill inte slåss för sina rättigheter. Man borde inte behöva en jurist för att få ut informationen.

Flera gånger får jag en känsla av att jag belastar kommunerna med "extra arbete". En stadsdirektör undrar om det räcker att han skickar fem meddelanden för att spara lite tid som annars drabbar den tid han kan ägna skattebetalarna.

En kommundirektör skriver att han återkommer till detta ärende senare eftersom ärendet inte verkar vara så viktigt i och med att jag inte vill berätta vad det handlar om.

– Myndigheten uppfyller frågeställarens grundrättighet genom att behandla det här ärendet. Egentligen borde man ge det här ärendet företräde om man nu vill prioritera, säger Olli Mäenpää.

Flera kommuner ger ingen vidare motivering till att min begäran avslås.

– På den högsta nivån i kommunen borde man veta att offentlighetslagen kräver att man ger ut information eller kommer med goda motiveringar om varför man inte kan göra det, säger Mäenpää.

Här kan du diskutera artikeln!