”Jag bara skakade när jag hörde domen”

– Det blir aldrig tyst och mörkt i fängelset. Lägg till alla dessa människor som trängs där. De hostar blod, kräks och många är psykiskt sjuka, säger Linnea Schibbye, hustru till en av de fängslade journalisterna i Etiopien.

STOCKHOLM
Etiopien
I tisdags dömdes de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson till elva års fängelse för medhjälp till terrorism i Etiopien.
De dömdes för medhjälp till terrorism. Själva har de endast medgett att de tagit sig olagligt in i landet.
Rättegången, som hölls i Addis Abeba, har beskrivits som en fars. Ett av åklagarens viktigaste bevis var en film som åklagaren själv har medgett att den etiopiska regeringen manipulerat för att det ska se ut som om de skjuter med automatvapen. Trots den sortens bevis fick svenskarna en sträng dom.
– Martin och Johan var säkra på att det skulle bli en fällande dom. De hade hela tiden talat om att det var en politisk rättegång, säger Linnea Schibbye.
Hon har pustat ut några dagar i Stockholm efter den senaste tunga resan till Addis Abeba.
Så här beskriver hon sina egna känslor inför domslutet.
– Jag blev arg, samtidigt som jag kände mig helt urblåst. Kroppen reagerade. Jag bara skakade.

”Fängelset en mardröm”
Martin Schibbye och Johan Persson tog sig i somras illegalt in i Ogadenprovinsen i östra Etiopen tillsammans med ONLF-gerillan, som kämpar för ökat självstyre för Ogaden. Svenskarna skulle göra ett reportage om svenska Lundin Petroleums intressen i den oljerika provinsen. De arresterades efter bara några få dagar och fördes till Addis Abeba.
Linnea Schibbye har i höst besökt Etiopien tre gånger. De anhörigas möjligheter att få kontakt med svenskarna är kraftigt begränsade. Mest har det handlat om blickar, gester och någon enstaka kram.

– Vid varje rättegång har vi haft lite ögonkontakt och har försökt kommunicera med teckenspråk.

I fredags fick de anhöriga träffa Martin och Johan en kort stund inne på fängelsechefens rum.

Kality-fängelset är en mardröm, enligt Linnea Schibbye. I det gigantiska fängelsekomplexet sitter mer än 10 000 fångar. Martin och Johan lever tillsammans med 250 andra fångar i en trång barack. De första veckorna tvingades de ligga på betonggolvet. Senare har de avancerat och ligger nu skavfötters på en brits.

De lever under omständigheter som få västerlänningar kan föreställa sig. De kala lysrören i taket lyser dygnet runt, från tv-monitorer strömmar det ut högljudd musik, propagandafilmer och nyhetssändningar i en aldrig sinande ström.

– Det blir aldrig tyst och aldrig mörkt. Lägg till alla dessa människor som trängs där. De hostar blod, kräks och många är psykiskt sjuka. Det är svårt att tänka sina egna tankar, och efter några månader där är det rena tortyren, säger Linnea Schibbye.
I fängelse grasserar många sjukdomar, bland dem tuberkulos, hiv och aids.

Hittills har Martin Schibbye och Johan Persson lyckats hålla både modet och konditionen uppe. De har försökt skapa rutiner med mat, vila och motion. De anhöriga har fått tillstånd att föra mat och mediciner till fängelset. Svenskarna har frikostigt delat med sig av mat och mediciner till medfångar. Deras brits har skämtsamt döpts till ”svenska ambassaden”.

Tyst diplomati
Linnea Schibbye har känt Martin sedan hon var 15 år. De gifte sig för 1,5 år sedan och planerade att skaffa barn. Nu satsar hon all sin lediga tid på att få Martin fri.

– Jag tror att det här kommer att lösa sig långt innan det har gått elva år. Det kan gå väldigt snabbt, men det kan också ta flera år.

De närmaste dagarna väntas de fängslade svenskarna bestämma sig för om de ska överklaga domen – eller om de ska begära benådning.

I Etiopien har premiärminister Meles Zenawi all makt i sin hand. Det är han som avgör svenskarnas öde.
Under tiden sätter de anhöriga sitt hopp till utrikesminister Carl Bildt. De har begärt att få träffa utrikesministern så snart som möjligt. Mötet har fördröjts av att han åkt på solsemester.

– Framför allt vill jag veta hur Carl Bildt tänker. Hur han har lagt upp det hela. Också vi har blivit drabbade av den tysta diplomatin. Det är frustrerande, men samtidigt måste man förutsätta att de gör vad som ska göras.

– Jag vägrar att tro att de inte gör det, för om de inte gör det så orkar inte jag, säger Linnea Schibbye.