Varannan kvicksilverlampa hamnar i vanliga soporna

En energieffektivare belysning ligger i konsumenternas, samhällets och miljöns intresse. Så står det på den webbsida, lampputieto.fi, som skapats för att lappa de kunskapshål som uppstått i takt med att glödlamporna försvunnit från butikshyllorna.

Men budskapet om att lågenergilamporna måste föras till en sorteringsstation eller annan insamlingspunkt verkar inte ha gått hem. Den tänkta slutdestinationen är Ekokems anläggning i Riihimäki.

Genom en kemisk behandling får man kvicksilversulfid som sedan deponeras som riskavfall. På det viset riskerar man inte att någon andas in miljögiftet.

Problemet är att upp till hälften av lamporna tycks hamna någon annanstans än i Riihimäki. Det är bara ett antagande, eftersom man inte vet hur många lågenergilampor som brinner ut varje år.

– De mellan fyra och fem miljoner lågenergilampor som säljs i år ska hålla 8–10 år. Men de äldre lamporna har sannolikt en kortare livslängd, säger Petri Raunamaa på Flip som sköter producentansvaret för lampor.

Kampanjer planeras
Uppskattningen att endast hälften av lågenergilamporna tas om hand på ett korrekt sätt kommer från Flip.

– När det gäller ljusrör är det nästan 70 procent. Internationellt sett är det en stor andel, säger Raunamaa.

Men lågenergilampornas 50 procent får definitivt inte godkänt. På Motiva, statens bolag som ska uppmuntra till energieffektivering, räknar man med att det behövs nya kampanjer nästa år.

– Vi får hela tiden förfrågningar. Hur kan det vara så svårt med lågenergilampor? Lysrör har vi haft länge, säger Päivi Suur-Uski.

Om ett drygt år, våren 2013, tror både Suur-Uski och Raunamaa att återvinningsgraden stiger. Då blir alla som säljer lågenergilampor tvungna att också ta emot gamla lampor.

Betyder det att varje liten Siwa-butik ska ta emot gamla lampor, Päivi Suur-Uski?

– I princip ja.

Handeln protesterar
På Dagligvaruhandeln rf möts de nya kraven av frän kritik. Direktör Ilkka Nieminen hoppas på ett tätt nätverk av insamlingskärl, till exempel i anknytning till stormarknader.

– Det ligger i kundernas intresse. Butikerna är bara förpliktigade att byta en mot en, det vill säga om man köper en ny lampa kan man lämna in en gammal. Till insamlingspunkterna kan man föra flera lampor.

I själva verket vill livsmedelsbutikerna enligt honom inte se en enda gammal lågenergilampa i sina utrymmen.

– Vi håller på att reda ut hur mycket tungmetaller som frigörs om en lampa går sönder, och vilken risk det medför för kunder och personal.

Han undrar till exempel om en mindre butik måste utrymmas om någon av misstag skulle tappa en lampa i golvet.

– Vi har redan dåliga erfarenheter av batteriinsamlingen. På flera ställen har det börjar ryka efter att det skett en kortslutning i insamlingslådan. Vi hoppas att man inte godkänner ett system som bygger på små risker. I stället borde vi gå in för att göra insamlingen både trygg och ekonomiskt effektiv, säger Nieminen.

Svenskar sorterar fel
Det är inte bara i Finland som miljölamporna ger upphov till miljölarm. I Sverige visar Svenska Dagbladets färska undersökning att uppskattningsvis 200 000 lågenergilampor slängs i glasåtervinningen per år. För personalen på återvinningsstationerna innebär det ett akut arbetsmiljöproblem, och på väg till anläggningarna läcker kvicksilvret ut i naturen från krossade lampor.

I Finland har Kari Hyrkäs, ordförande för föreningen som sköter producentansvaret för glasförpackningar, inte fått rapporter om felsortering i någon större skala.

Totalt sett handlar det inte om några stora mängder kvicksilver från lågenergilamporna. I Riihimäki tar Ekokem enligt produktionschef Heikki Metsäranta tillvara några kilogram per år. Att återvinna metallen är inte aktuellt.

– Processen är för dyr för att det ska vara värt det, säger Metsäranta.