Finland får städa i eget bo

Om han hade fått välja vilken tidpunkt som helst för att ta över ordförandeskapet för Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena skulle han kanske ha valt en lättare tid.

Den här veckan hoppas centralorganisationerna komma överens om en inkomstpolitisk ram. I december löper de kommunala tjänstemännens kollektivavtal ut.

Eloranta har klart för sig vad ramen borde innefatta. Efter att statsminister Jyrki Katainen (Saml) under veckoslutet sade att staten knappast har så mycket att hämta till bordet i form av skattelättnader står och faller det med vad arbetsgivarna och arbetstagarna kan enas om.

– Lösningen måste handla om löneförhöjningar, eftersom större skattelättnader knappast kommer på fråga och inte bör göra det heller, säger Eloranta.

Att Finansministeriets långtida statssekreterare, den frispråkiga Raimo Sailas, föreslår en nollinje för lönerna i Aaamulehti ger han inte mycket för, och förundrar sig också över att Sailas säger sig uttala sig som privatperson.

– Då är det ju inte fråga om Finansministeriets officiella linje, kvitterar han.

– Det skulle också ge fel signaler att gå inför en linje där köpkraften försämras avsevärt – det minskar på den inhemska efterfrågan och förvärrar den ekonomiska nedgången. Det är inte rätt medicin just nu, säger Eloranta, vars skyddslingar inom de kommunala och statliga branscherna sällan upplever några löneglidningar.

Splittring

Men han är noga med att inte bli missförstådd – löner är inte allt. Eloranta bekymrar sig mycket för den ökande mängden atypiska arbetsförhållanden som florerar i utkanterna och gråzonerna av den offentliga sektorn. Så mycket att han hoppas att de här gruppernas anställningsskydd också skulle kunna lösas nu mellan arbetsmarknadsparterna.

Paradoxalt nog finns en större mängd korttidsanställda och deltidsanställda inom den offentliga sektorn än inom den privata. En delförklaring är kvinnodominansen och föräldraledigheterna, men det är fråga om mer än så. Offentliga sektorn spjälks upp i olika typer av timanställda, projektanställda, kontrakt som är bara ett par dagar korta, köptjänster och inhyrd arbetskraft.

– Visstidsavtalen är delvis en ingrodd arbetskultur. Att vi inte kunnat närma oss problemet via kollektivavtalet, utan måste gå via rätten med ogrundade visstidsavtal, säger något om inställningen.

Han bekymrar sig också för att det inom huvudstadsregionen finns en skara arbetande människor som knappt klarar sig med sina inkomster på grund av boendekostnaderna. Sådana är bland annat kommunala deltidsarbetare.

– Det uppstår en grupp som måste skaffa sig två olika jobb.

Ge kommunreformen en chans

Några nämnvärda inbesparingar erbjuder de nya arbetsformerna inte, anser Eloranta.

– En hälsosam offentlig sektor måste hittas inom kommunsektorn, genom att erbjuda rätt och riktigt jobb till rätt människor med rätt kunnande.

Därför är Eloranta också försiktigt positiv till den föreslagna kommunreformen, en reform som många inom kommunerna säkert är rädda och nervösa inför. Men Eloranta anser att det finns möjligheter bara processen går rätt till.

I större primärkommuner minskar kaoset av samarbets- och köpavtal, menar han. Visserligen kan det leda till att kommunanställda blir tvungna att flytta på sig eller byta uppgifter inom den nya kommunen, men möjligheterna är värda att ge en chans, anser Eloranta.

– Det förutsätter att staten inte tar sådana beslut som ökar arbetslösheten i den offentliga sektorn.