Magmarapport: Taxellska paradoxen lever kvar

Trenden med en strävan efter större enheter sätter nytt ljus på den Taxellska paradoxen – att enspråkiga lösningar den bästa garanten för tvåspråkigheten.

Tankesmedjan Magma har bett forskaren Linnéa Henriksson utreda de språkliga konsekvenserna vid olika sammanslagningar. Av den framgår att den svenskspråkiga servicen tryggas allra bäst då den svenskspråkiga verksamheten står på egna ben. Men en enspråkig lösning är inte alltid den vettigaste lösningen.

– Där de svenska enheterna är tillräckligt stora är det bäst på längre sikt. I de fall där man inte mera kan upprätthålla svenska enheter så som de ser ut i dag, borde man i stället för att vänta och se om vi får till stånd undantagsklausuler, agera mer proaktivt och gå inför att söka en lösning i form av till exempel koalitionspartner. Jag uppfattar till exempel att Grankulla gjort precis det jag efterlyser, man har formulerat ett alternativ till en lösning.

Enligt Henriksson är det ändå svårt att entydigt hävda att enspråkiga lösningar är bra eller dåliga.

– En av de stora riskerna med enspråkiga lösningar är att de svenska enheterna ofta blir små och att sårbarheten och risken för kompetensbrist är stor.

I vissa fall är en tvåspråkig modell en nödvändighet, men minoritetens andel får inte vara för liten för att en tvåspråkig verksamhet ska fungera i praktiken.
– Utgångspunkten är att minoritetens andel av ett sammanhang borde överstiga en tredjedel för att en tvåspråkig verksamhet ska vara hållbar i praktiken.

Finns det en risk för att man drar undan mattan för enspråkiga lösningar om man går in för en tvåspråkig modell?
– Jo, tror det finns det. Det kan bli svårt motivera varför man i Helsingfors stad behöver en svensk separat enhet för socialservice om man har en tvåspråkig enhet i Vanda. Risken är uppenbar. 

Enligt Henriksson borde man kunna argumentera för att utgångspunkten för en fungerande tvåspråkig enhet är annorlunda.
– Om grupperna är någorlunda jämnstora är sannolikheten för att det ska kunna fungera bättre än om finlandssvenskarna är väldigt få. I en språkmiljö som i Helsingfors är det viktigare att ha helt svenska enheter eftersom omvärlden är så finsk ändå, medan svenskan i Jakobstad där den är i majoritet överlever också i en tvåspråkig verksamhet.

Situationen blir enligt Henriksson betydligt allvarligare när tvåspråkiga enheter går samman med helt finkspråkiga. I det aktuella fallet med en eventuell fusion av kommunerna Sjundeå och Lojo där Sjundeå ännu är relativt tvåspråkig med tredjedel svenskspråkiga.

– Men om Sjundeå uppgår i Lojo och särskilt om också Nummi-Pusula kommer med blir de svenskspråkigas andel ungefär sex procent. Då blir det svårt att upprätthålla en fungerande tvåspråkighet, säger Henriksson.

För att få en tvåspråkig modell att fungera ger Henriksson några konkreta exempel.
– Det måste finnas en medveten språkstrategi och planering, och någon som har ett uttalat ansvar inom varje organisation för att det ska fungera både på svenska och på finska.