De tror på allt — vill pröva på allt

”Träsket, hippierna vet” är det enda som står på Facebook-inbjudan till skogsfesten. Över 800 har anmält sig. Närmare info än så finns inte, men de insatta vet. En bekants bekant har en karta, och ryktet om den exakta platsen sprider sig bland intresserade.

Någonstans i Nordsjö kliver vi av bussen tillsammans med ett dussintal ungdomar, en del med spretiga rastafrisyrer, hippieband och bylsiga kläder som sprider en doft av rökelse och andra med tribalmönstrade munktröjor eller trendiga klubboutfits.

Efter en kvarts irrande längs täta, snåriga skogsstigar hör vi till slut ett allt starkare dunkande och strax skymtar ett litet sagolandskap fram mellan träden – sprakande neonljus, självhäftande dekorationer och rökmoln. Flera hundra par fötter trampar redan energiskt till den rytmiska rejvmusiken fast det ännu är långt till midnatt.

– Var vänliga och skänk en slant här. Men det är inget tvång, hojtar Azar, en av arrangörerna till de förbipasserande.

De andra arrangörerna kallar sig för Syn4ps3, Tripsy och Equinox. De har lagt ner närmare tusen euro ur egen ficka på festen och är därför måna om att få tillbaka åtminstone en del. Bara de handgjorda dekorationerna har kostat flera hundra euro.

– Men, tillägger Azar belåtet, kolla hur mycket folk som redan hittat hit. Det här är klart en trend som är på väg uppåt. Så här många har det aldrig tidigare varit på en kvällsskogsfest. I fjol var här ett par hundra och nu är de över sjuhundra.

Men det är först efter sommarens stora ”lagliga” rejvfester Existence och Lavatanssit som man klart kan se hur mycket rejv ökat i popularitet.

Rejv redan på 70-talet

Utskänkningstillstånd, reglerade öppettider, alkoholskatt, nolltolerans mot droger och den generellt spända miljön på vanliga krogar och klubbar har gjort att kreativa och festintresserade människor i stället väljer att arrangera sina partyn själva.

Rejvkulturen uppstod redan på sjuttiotalet i USA, varifrån den via Ibiza spred sig till Storbritannien och antog nya former. Margaret Thatchers hårda politik ledde till motreaktioner och många fascinerades av det nya sättet att festa.

Kring decennieskiftet 1990 tvingades rejvscenen förändras och utvecklas när lokala beslutsfattare i Storbritannien började ta till åtgärder som gjorde festerna allt svårare att arrangera. Restriktiv politik och höjda avgifter för licens och nöjestillstånd i kombination med myndigheternas repressiva åtgärder ledde till att illegala arrangemang blev allt vanligare och festerna började flytta utomhus. I början av 90-talet blev lagstiftningen i Storbritannien så strikt att man kunde få böta tiotusentals euro och åka på fängelsestraff om man ordnande illegala fester.

Så även om fenomenet skogsfester inte i sig är nytt har nattklubbarnas nedgång och höjda priser under senaste år bidragit till att skogfesterna nu ökar i popularitet igen.

– De nya sociala medierna är en annan bidragande orsak till att allt fler hittar hit. Förr i tiden var det flyers och djungeltelegrafen som gällde, säger Verneri.

Moderna shamaner

Elddansarnas facklor målar psykedeliska mönster mot den stjärnklädda himlen medan poj-jonglörernas färgglada bollar dansar i takt med musiken. Runt en lägereld ligger folk i små grupper och röker gräs eller smuttar på öl. Krieg McFine, 20, med en krigsmålning i lysande fosforfärger, tuktar elden med sitt neonsvärd.

– Det fina med de här festerna är att man får vara fri här. Jag dricker främst alkohol men röker på också ibland, säger han och försvinner in i dansen.

Staffan Ström, den ena halvan av psytrance-duon Troll Scientists, äntrar scenen som kantas av dekorationer i form av handgjorda jätteflugsvampar. Ett tjockt rökmoln seglar ut på dansfolket och lyses upp av strobeljusen från dj-båset. Ljuset fångar upp ansiktsmålnin­g­ar och pupiller av varierande storlek, en hand sträcks fram och tar emot en ”present” i form av torka­de, hallucinogena svampar som snabbt slinker ner i två olika munnar.

– Det här är öppna människor som tror på allt och vill prova på allt. De här festerna har en stark drogstämpel och visst förekommer det, men det är inte huvudsaken, säger Staffan och rycker på axlarna.

LSD, cannabis och hallucinogena svampar hör till de vanligaste drogerna på rejvfesterna. LSD, eller syra som den kallas, får man via kompisar som smugglat in det från utlandet.

Andra odlar gräs och svampar hemma.

– Shamaner och ursprungsbefolkningar har ju också alltid använt psykedeliska droger, och de har upplevt just det här, dansat så här, säger Staffan och pekar mot dansfolket.

Psytrancen dunkar på och en bekant melodislinga får fansen att tjuta till av förtjusning och applådera. Staffan är ett känt namn i rejvkretsarna.

– Många av de låtar jag spelat i kväll är över tio år gamla, från tiden då jag började. Varför älskar jag det här? För att jag gör vad jag vill och publiken älskar det.

Intill dj-båset står Cosmo, en veteran och nickar instämmande.

– Det påminner om Goa 1996, säger 60-åringen och flinar.

Han kom i kontakt med rejvscenen i början av nittiotalet när fenomenet ännu trampade i barnskorna i Helsingfors, och Elliot Ness och Jokke var de mest framstående dj:arna i genren. Något år tidigare hade rejvkulturen blomstrat upp i Åbo i och med Hypedelic Housers och dj:arna Mika Vainio, Tommi Grönlund och Esko Routamaa, som samlade tusentals rejvfantaster till festerna. På den tiden var rejvfolket ännu en ytterst marginell grupp i Finland.

– Gemenskapen var mycket starkare på den tiden när alla kände varandra, men det är fortfarande bra röj här. Jag gillar det. Människor kan förverkliga sig själva, säger Cosmo. Det är som en fortsättning på hippierörelsen. Det finns en liknande gemenskap.

Cosmo har också besökt de riktigt stora rejvfesterna Boom i Portugal och VuuV i Tyskland, som lockar till sig hundratusentals besökare som bäst. Men då det blir tal om droger säger han skarpt ifrån.

– Det kanske förekommer, men jag är inte intresserad.

En stund senare ser vi hans hand girigt treva efter några smulor svamp, som en av dj:arna håller på att njuta av.

Polisen kommer!

Även om risken för arrangörer och drogpåverkade dansare att åka fast är ganska liten så existerar den. Efter midnatt vandrar två polismän fram längs skogstigen och inspekterar läget.

– Vi lade märke till att en massa ungdomar vek in i skogen och följde efter dem. Ännu har vi inte sett något suspekt, säger kommissarie Jukka Tylli, samtidigt som blixtrande fyrverkerier skjuts i höjden och lyser upp scenen.

Men att börja visitera närmare åttahundra på ett eller annat sätt påverkade ungdomar är ett kapitel för sig, och polismännen letar i stället reda på arrangören. Azar beklagar sig över besöket en stund senare.

– Vi fick böter för förseelse mot ordningslagen för att vi ordnat fest på en allmän plats utan att anhålla om lov av markägaren, det vill säga staden. Det handlar antagligen om några hundralappar, säger han harmset och springer vidare till ingången för att försöka hindra alltför många besökare att tåga in.

Problemet med de spontana festerna är, förutom att de ofta balanserar på lagens ytterkant, att när en plats blivit för populär är det inte längre lönt att ordna fester där, eftersom också andra än de som vill festa hittar fram. Men arrangörerna och besökarna är måna om att städa efter sig. Tomma burkar slängs i buskarna och intill träden, där de lätt hittas vid städningen när solen väl gått upp igen.
Här och där finns också svarta sopsäckar fastklistrade vid trädstammarna.

– Jag tycker att det är dumt att man blir dömd innan någon egentlig skada är skedd. Vi städar ju efter oss i morgon. Finland är ett byråkratins land. Vem stör vi, här bor ju ingen i närheten, säger Azar. Jag har faktiskt aldrig trivts på vanliga krogar, det är alltid kö och svindyrt. Sådana här fester har uppstått för att folk vill ha något annat och nu har de stora massorna hittat hit.

Skumpa, gräs och kung fu

Alla har inte kommit till festen för att dansa sig svettiga. I en skogsglänta ett stycke ifrån huvudfesten har ett kompisgäng slagit läger och myser under filtar. Björn, 19, iklädd djupblå mantel och vida byxor, står under ett lövverk av täta buskar och träd och utför långsamma harmoniska rörelser till ett ackompanjemang av glatt fågelkvitter.

– Jag festar egentligen inte utan gör hellre kung fu. Det är mitt liv just nu, min hobby som jag gärna gör överallt.

Björn har pimplat skumpa och rökt lite gräs under dagens lopp och just nu har han en bit syra i munnen.

– Cannabis, svampar och syra är de droger jag känner mig trygg med. De förstärker upplevelsen. När drogen börjar verka ändras perspektivet och jag känner en energi gå igenom mig.

– Vissa blir vilda av droger, men för mig blir det mer som jag skulle vara i ett meditationstillstånd. Jag är i princip en shaman men utan att vara någon religiös ledare. Vissa saker kan man bara inte förklara, bara njuta av dem för sig själv.

Några som trivs med transmusiken är det gifta paret Mia och Olli som har varit med i rejvscenen sedan tidigt nittiotal. Före det var de olika musikgenrerna ännu uppdelade. Skogsfesterna tog mark förhållandevis tidigt i Finland, minns de.

– Ior Bock var en av de viktigaste pionjärerna som förde med sig influenser från Goa, säger Mia, som själv påminner om en skogsälva med sitt rufsiga hår och sin fransiga kjol.

– Det är en helt annan känsla på sådana här älvdanser mitt ute i naturen. Man är mycket friare än på restauranger. Den finska lagen är onödigt restriktiv, säger hon.

Också hon påpekar att kvällens fest är betydligt större än tidigare år. Men i början av 2000-talet märktes en nedgång inom rejvkulturen och Mia minns att det var brist på arrangörer som orkade ordna rejvfester.

– Det var svårt att få tillstånd för att ordna fester inomhus och det fanns en massa restriktioner. Rejvkulturen hade redan från början fått en stark drogstämpel och den negativa uppmärksamhet som hade riktats mot rejvfester utomlands gjorde att folk förhöll sig misstänksamt, säger Mia.

Enligt Olli var rejvkulturens nedgång bara en liten svacka.

– Det brukar gå i vågor, men de sociala medierna har definitivt bidragit till att det skett ett uppsving igen, menar Olli.

Paret har också varit med om att ordna större skogsfester med tusentals besökare, såsom festivalen Konemetsä. Som bäst är de i färd med att arrangera Existence, somma­- rens största rejv som infaller i juli.

– Det handlar om mycket mer än musiken. Vi kommer också att ordna workshoppar, naturhealing och olika kurser, berättar Mia.

När morgonen gryr i Nordsjöskogen träder svartögda, stirriga ögonpar och rödsvettiga ansikten fram. En del ligger hopkurade i hängmattor och vilar sina trötta kroppar medan andra ännu verkar ha energi för att dansa i någon timme till. De som ger upp möts av åtskilliga som letat sig hit för att efterfesta.