74 miljarder i skuld – inget problem

Finanskrisen slog hårt mot den finska ekonomin. Men i stället för att bara dra åt svångremmen valde regeringen att stimulera med lånta pengar.

Det fick statsskulden att skjuta i höjden. 2007, året före finanskrisen, var skulden 56 miljarder euro. I april i år var den 74 miljarder, i maj 71. Enligt prognoserna är den drygt 80 miljarder vid årets slut.

En hisnande summa för en vanlig dödlig. Men vad säger experterna, är det här en summa vi ska oroa oss för?

– Inte alls, säger ekonomer som Hbl talat med.

En statsskuld på drygt 40 procent av bruttonationalprodukten bnp är inget som oroar ekonomerna. Det är först när skulden går över 60 procent som varningsklockorna börjar ringa.

Sixten Korkman, vd för Näringslivets forskningsinstitut Etla, påpekar dessutom att Finland inte har någon nettoskuld. Tillgångarna är större än skulderna. Staten äger bland annat aktier och i pensionsfonder ligger långt över 100 miljarder euro.

Juhana Vartiainen, forskningschef på Konjunkturinstitutet i Sverige, är inne på samma linje.

– Det handlar om vilka tillgångar man har. Norge med sina oljekällor skulle säkert klara en statsskuld på 100–150 procent av bnp eftersom man har reella tillgångar.

Och i motsats till hushållen är det aldrig meningen att staten helt ska betala tillbaka sina lån.

– Det är ingen vits att sträva mot skuldfrihet för ett land. Statsobligationer är ett väldigt viktigt instrument på den globala investeringsmarknaden. Det är bara bra för ekonomin att det finns, säger Juhana Vartiainen.

Han rycker på axlarna åt Finlands 40 procent av bnp.

– Om utgångsläget är 20, 40 eller 60 procent spelar ingen roll. Riktig kris är det när ett land är uppe i 150 eller 200 procent av bnp. Då börjar finansmarknaden straffa, säger Vartiainen.

Det har ex-finansminister Iiro Viinanen erfarenhet av. Han höll i kassakistan när den finska ekonomin djupdök på 1990-talet och när investerarna helt tappade tron på att landet skulle komma på fötter igen. Han reste runt i världen med hatten i handen för att Finland skulle få låna pengar. Och han är i motsats till ekonomerna mycket oroad över statens skuldbörda.

– Det är allt skäl att vara oroad när man vet hur länge det dröjer att få balans i budgeten igen. Det kräver år av hårt arbete, säger Viinanen.

– Nu ökar vi skulden med 8 till 9 miljarder euro bara i år och ungefär i samma takt nästa. Vi är snabbt uppe i 25–30 miljarder till om takten fortsätter.

Det ska den inte göra om man får tro blivande statsministern Jyrki Katainen (Saml). Att få stopp på skuldspiralen under de kommande fyra åren har högsta prioritet.

När är skulden för stor?

– Den gränsen är svår att dra. 60 procent av bnp gäller, är de flesta överens om och den närmar vi oss beroende på hur man räknar. Men det handlar om marknadens förtroende för om vi kan betala tillbaka eller inte. Litar investerarna inte på oss är det kört. När räntorna stiger vet man att skulden är för stor, säger Viinanen.

Men ekonomerna avfärdar Viinanens argument. Sixten Korkman säger att de risker som fanns på 90-talet inte finns i dag. Bland annat är förtroendet för Finland ett helt annat tack vare eurosamarbetet.

Betyder det att politikerna inte behöver bekymra sig om statsskulden? Nej, så enkelt är det inte, säger både Sixten Korkman och Juhana Vartiainen.

Problemen ligger i framtiden.

– I dag är läget för Finland alldeles utmärkt. Men vid 2015–2018 upphör arbetskraftstillväxten. Samtidigt växer andelen pensionärer, vilket leder till en kronisk strukturell svaghet i statsfinanserna. Gör man inget nu får vi ett underskott så småningom. Tecken på det här kan vi redan se i en del av de svagaste kommuner som är fem före konkurs. Det är ett tecken på den kris som hotar, säger Vartiainen.

Sixten Korkman varnar dessutom för att de framtida pensionerna vida överstiger den summa som pensionsbolagen nu sitter på.

Medicinen är, enligt både Vartiainen och Korkman, att vi måste jobba mera.

– Högre pensionsålder är en viktig faktor, men det finns annat. Det handlar om att jobba mer under vår livstid, om trivsel på jobbet och om att göra det attraktivt för folk att arbeta, säger Sixten Korkman.

Så vad krävs? Också här är ekonomerna överens.

Den blivande regeringen måste komma med ett klart program för hur de här frågorna ska lösas på lång sikt. Det finns ännu tid att vidta åtgärder. Det här är problem som växer fram under de två kommande decennierna, säger Korkman.

Han tycks ha blivit bönhörd. Enligt regeringsprogrammet ska åtgärder vidtas för att få folk att jobba mera.