Marianne Lydén: Pest eller kolera

Så är då regeringsspelet tillbaka i ruta ett. Inte för att regeringssonderaren Jyrki Katainen (Saml) tycker det är kul att börja om från början, utan för att han helt enkelt inte kunde begränsa sina möjligheter att bli statsminister till ett enda alternativ.

Efter att De gröna tackade nej till förhandlingar för att få ihop en regering med samma partier som satt i den förra plus Kristdemokraterna fanns ju bara ett alternativ kvar. Samlingspartiet, Sannfinländarna och Centern utgjorde den enda möjliga stommen och så hade ju SFP och Kristdemokratern inte alls lämnat Ständerhuset.

Nu är Katainen fri att fimpa småpartier som inte passar in. Det borgerliga alternativet, som nu inte är det enda för Katainen, har 118 mandat utan Kristdemokrater och SFP. Det är känt att varken Timo Soini eller Mari Kiviniemi ser något behov av SFP i regeringen. Dessutom kunde vi kanske se det miraklet att SFP självmant lämnar sig utanför. Det kan nämligen vara svårt att motivera regeringssamarbete med partier som har en avog inställning till främmande kulturer, som vill avskaffa den obligatoriska skolsvenskan och som vill riva upp Karlebybeslutet.

Misslyckas Katainen och Jutta Urpilainen tar över kan det vara förkylt för SFP. Socialdemokraterna ansåg redan i början på hela processen att SFP:s plats är i oppositionen. SDP har dessutom retat upp sig ordentligt på SFP-politikers uttalanden om att Urpilainen inte kan ersätta Katainen.

– SFP är mera som Samlingspartiet än Samlingspartiet självt, säger en socialdemokrat till Hbl.

SFP:s hopp står till den redan en gång begravda sexpartikoalitionen. Det krävs ändå stora eftergifter av Katainen för att SDP ska tacka ja till det alternativet.

– Vi blev utslängda och därför är det Katainen som måste ödmjuka sig och ge efter, säger en annan socialdemokrat.

Frågan är vad som är värre för Katainen: att göra en helomvändning i skattepolitiken och ge efter ytterligare för SDP eller att göra en helomvändning i EU-politiken och ge efter för Sannfinländarna.