Ris och ros i sågarens revir

Vinden pressar de späda björkstammarna hårt. De nygröna lövkronorna slänger av och an i blåsten. Bara E75:an drar som en stadigt bred gråröd serpentin genom landskapet. En halv timmes väg från stadens centrum ligger sågen, den EU-stödda som riksdagsledamot Teuvo Hakkarainens familj driver trots sex eldsvådor och kampen mot samma lågkonjunkturer som skruvat andra finländares tålamod och framtidsförhoppningar till under noll när det varit som värst. Men vi åker förbi. Vi är inte på väg till Hakkarainens, utan till dem som bor i samma kommun, till dem som kan ha anledning att applådera byns son. Till dem som läst tidningar och följt med debatten som denna nyinvalda sannfinländare rört upp.

”Känsla för arbete”

Torsdag kväll är centrum helt stilla, men bowlinghallen med restaurang är öppen. Kloten rullar stadigt över banorna och dagens blandning av heavy och smörpop täcker ljudet från fallande käglor. Bakom disken kastar Heidi Kotilainen ett öga på dem som tränar och en stund senare slår hon sig ner i en av barstolarna.

– Hakkarainen ... Varje gång vi ser en rubrik med det namnet tänker vi att vad har han hittat på den här gången då?

Viitasaaris kändis nummer ett har minsann diskuterats.

– De jag känner betraktar honom som ett skämt, säger hon och ignorerar fyllot som ser som sin uppgift att be oss dra åt helvete, till södra Finland där ingen förstår att bröd på bordet kräver hårt arbete, till södra Finland där man äter upp de skattepengar som skrapas ihop i Viitasaari, till södra Finland där alla försörjer sig på jobb som inte ens är riktiga jobb.

Ilkka Kemppainen, delägare i den splitternya bowlinghallen, säger ändå att det är viktigt att staden med 7115 invånare lyckats få in en representant i riksdagen, en som säkert känner i skinnet vad det är att vara företagare i periferin. Själv driver han hallen, men också ett logistikföretag med hus- och livsmedelstrans- porter över hela landet, slalombacken under utsiktstornet, ett företag som bygger allt från vägar till flygfält och ett jordbruk.

– Man måste vara påhittig för att få det att gå runt, säger han enkelt.

I följetongen Hakkarainen pratas det nu om stölden av kyrksilvret för tjugofem år sedan, det som gav Hakkarainen en villkorlig dom på nio månader. Men så är det allt prat om negrer och bidragsutnyttjare. Skulle Viitasaari tolerera en flyktingförläggning?

– Speciellt för de äldre det skulle det nog vara en chock. Ändå har vi ju utlänningar här. Turkarna som driver pizzerian i centrum arbetar flitigare än någon här, säger Kemppainen bestämt.

”Man skäms”

På ABC:n med utsikt över sjön tar Teresa Vellacott betalt för kaffet och fnyser när det blir tal om Hakkarainen. Hon har nyss flyttat tillbaka till Viitasaari efter tio år i Storbritannien där hon studerat musik.

– Man skäms. Det känns dumt att karln inte verkar förstå vad orden han använder har för betydelse. Att han inte gått i skola vill jag inte lasta honom för, men avsaknaden av bildning gör att hans eventuella budskap döljs bakom ett fånigt språkbruk. Det gör att jag tvivlar, undrar om jag alls kan lita på honom. Och jag störs faktiskt otroligt av hans sätt att ursäkta sitt klumpiga ordval med att han är från landet.

Vid ett av borden tankar sommarbyggarbetare från Vittis kolhydrater. En av dem drar upp sin mobiltelefon och visar vad han laddat ner: en sida ur en gammal ABC-bok. N står för neger. Det är bild och allt.

– Så här kan man bara inte prata i dag. Det är inte modernt.

Att Hakkarainen kan ha rätt i en del av det han säger är sedan en annan sak.

”Bra karl”

På Muikunlahti gård, som erbjuder bädd och frukost sju kilometer norr om centrum, säger värdinnan irriterat att det var på tiden att någon fick upp munnen i riksdagen.

– Hakkarainen får höra om att han inte har slips och om att han går med skjortan oknäppt, men det spelar ingen roll var man har slipsen bara man har något här, säger hon och lägger en knuten näve stadigt över hjärtat.

Sirkka Kinnunen har inkvarterat turister i sju år. Före det var det restaurang och kaffebar som gällde. Maken sköter fortfarande familjens maskinföretag.

– Hakkarainen har helt rätt. Han vet vad arbete är. Alla ska göra rätt för sig. Jag har varit företagare i 38 år och vet att alla måste börja från noll. Hur kan man då bara ta hit utlänningar och ge dem maten och kläderna utan att kräva något?

Hakkarainen är inte Kinnunens första kontakt med riksdagsledamöter.

– Nej, Jutta Urpilainen är min mans kusin och Tarja Kautto är min och jag säger att riksdagen hittills varit full med personer som inte talar för dem de representerar utan lyfter hög lön för att bjäbba med varandra i plenisalen. Vi har en åldringsvård där man har råd med en ynka blöja per gamling per dygn och det är en skam. Där har vi något att åtgärda i stället för att lova pengar till Portugal.

Kinnunen röstade inte på Hakkarainen.

– Han plockade nog de flesta rösterna i Jyväskylä. Här i byn är avunden så stor att en outbildad man av folket inte får stöd i hemkommunen. Varför får han inte prata om negrer förresten? Vad ska de kallas då – svartskallar? Folk skulle täppa truten, sluta bråka med Hakkarainen och ge honom uppdrag i stället.

”Bara prat”

Avund och avund. Kari Huuskonen jobbar för staden och har kommit för att inspektera utsiktstornet ovanför centrum. I går morse satt två pojkar och spelade kort i skydd för blåsten i stället för att vara i skolan.

Huuskonen är gammal skolkamrat till Hakkarainen och har inte mycket till övers för honom.

– Han har satt oss på kartan på ett galet sätt. Om han kan skaffa pengar till vägförbättringar och arbetstillfällen här så är det bra, men jag tror inte det blir till något.

Vinden pressar hårt. Men är den en högervind, en nationalistisk vind eller bara en storm i ett vattenglas? Förbi bensinstationen drar 7000 bilar per dygn. Intill bensinpumparna pekar en skylt mot söder. Den säger att det är 3190 kilometer till Rom. Det är långt ifrån. Till Helsingfors är det 368. De är både nära och långt ifrån.