Unga samer återerövrar sin identitet

Vägen bär förbi bördiga landskap där tall och gran samsas bland buskiga snår intill spegelblanka sjöar. Utsikten är milsvid med blåskimrande fjäll vid horisonten. Här lunkar renar fram i maklig takt längs med vägen och verkar totalt ointresserade av bilarna som kör bakom dem. Vi har kommit till Sápmi – ett land som sägs vara samiskt sedan förhistorisk tid men som samerna inte äger. Avståndet från Enare kommun i Lappland till Helsingfors är 1 100 km - ungefär lika stort är kunskapsglappet om samernas kultur och historia bland majoritetsbefolkningen.

– De flesta vet ingenting alls om samerna och det finns många myter om oss. En gång frågade en kille mig om vi använder gardiner hemma. Ja, svarade jag och trodde det var en kuggfråga. Men inte har ni väl fönster i vindskydden, frågade killen häpet, berättar Anne Länsman, 24.

Sketcherna i serien Nunnuka lai lai av Pulttibois på 80-talet bidrog också till att odla fram vissa stereotypier som naglats fast i minnet hos många i min generation.

– Serien var otroligt förnedrande och gjorde många samer ledsna. Vår kultur används fel på många sätt. En del använder till exempel kolten som någon sorts pajasdräkt på bänkskuddarfester, säger Laura Niittyvuopio, 19.

Vi träffar Laura och Anne som är nordsamer och småkusiner, på ett kafé på samemuseet Siida, där Laura sommarjobbar. I till exempel Rovaniemi gör man pengar på samekulturen och kolten – högtidsdräkten ser  lite olika ut beroende på området och kombineras ofta fel – vilket samerna ser som en direkt skymf.

Anne har studerat samekultur och sociologi och under det senaste året har hon jobbat med ungdomsfrågor på sametinget. Laura vill bli klasslärare i samiska och kommer att börja studera i Rovaniemi och möjligen också i Kautokeino på den norska sidan. För henne är det viktigt att kunna återvända hem. Yrkesvalet grundar sig på att hon vill kunna vara hemma och syssla med renskötsel som sin far, vid sidan av läraryrket.

Många tappade språket

Under Lauras och Annes föräldrars tid slopades samiskan helt och hållet ur undervisningen och många samer assimilerades med majoritetsbefolkningen. På grund av detta tappade många språket helt, och trots att det skett stora framsteg under de senaste 40 åren är problemen långt ifrån över. Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, varnade i april för att de samiska språken riskerar att dö ut under detta århundrade. Av de språk som talas i Finland har skoltsamiska och enaresamiska den största risken att dö ut.

– Om inte samhället stöder oss finns det en stor risk att vårt språk och vår kultur slutar existera. Vi måste alltid kämpa för vår sak, också för sådana rättigheter som redan finns, säger Anne som talat nordsamiska med båda sina föräldrar.

– Varför tiger samhället om oss? Samekultur borde absolut ingå i läroplanen, säger Laura, vars mamma är finsk och pappa samisk.

Flickorna berättar att de har använt samma historieböcker som majoritetsbefolkningen – skillnaden är bara att de är översatta till samiska. De har ändå haft turen att ha samiska lärare som har kunnat berätta mer. När unga samer vill studera vidare i högskolor och på universitet måste de oftast flytta till större städer. Närmare 60 procent av samerna bor utanför samelandet och genast när de flyttar därifrån har de samma ställning som invandrare och har två timmars modersmålsundervisning i veckan.

Det märks att hög utbildning är viktigt bland den nya generationens samer. Men paradoxen är att det finländska skolsystemet tvingar bort dem från det naturenliga livet. Nio år på skolbänken och kanske fem år på universitetet är en lång tid att vara borta från renskötseln, där man måste känna renarna och naturen som sin egen bakficka.

Vem är same?

Helt okomplicerad är frågan om vem som är same inte, eftersom det finns många som har mor- och farföräldrar som inte kunnat tala samiska på grund av den tidigare assimilationspolitiken i Finland. Samerna är en ursprungsbefolkning men klassas ofta i praktiken som en språklig minoritet. Typiskt för ursprungsbefolkningar är att de har en stark kollektiv förbindelse med marken och naturen. Som ursprungsbefolkning skulle samerna enligt internationella lagar ha rätt till land, vatten och traditionella näringar.

Finland har ännu inte skrivit under ILO:s (FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor) konvention nummer 169 om ursprungsfolkens rättigheter – som utöver minoritetsrätten också ger rätt till land och naturresurser i de områden de har förfogat över. Frågan om samernas landrättigheter i Finland är fortfarande olöst.

Sametingets ordförande Klemetti Näkkäläjärvi föreslog tidigare i år att Finland kunde be om ursäkt för hur samerna har behandlats. Enligt honom skulle en offentlig ursäkt och ett erkännande av de fel som gjorts i tiden öppna en ny väg för ursprungsfolkspolitiken.

– Men en ursäkt är bara en gest utan verkliga åtgärder. Det finns många historiska händelser som få vet om, till exempel att skoltsamerna fängslades och torterades av finska trupper på 1920-talet. Själv läste jag om det först på universitetet, säger Ailu Valle.

Vi träffar 25-åringen på Sameradion där han jobbar på sommaren. Han är avslappnat klädd i bylsiga byxor och munktröja, en självklar outfit för en rappare. Ailu är musiker och journaliststuderande, hemma från byn Kaamasmukka i Utsjoki och han rappar på nordsamiska.

– Det har talats om ratificeringen av ILO-konventionen hur länge som helst och man kan se det som så att staten kanske medvetet fördröjer den. Fördröjningar leder ofta till att saker glöms bort. Det finns många känsliga händelser som kanske skulle försätta staten i dåligt ljus.

Enligt honom är de flesta politiker helt bakom flötet när de gäller samefrågor och är inte intresserade.

– Det borde forskas mer ur samernas synvinkel. Genom rena fakta kunde vi pressa politikerna till åtgärder.

Ailus sångtexter är samhällskritiska och han tar ställning till den rådande världsbilden. I hans uppträdande finns drag av gammal schamanism, och han flyger fram och tillbaka i tiden.

– Mitt budskap är att människor är en del av världen, de äger den inte. Folk försöker springa i kapp tiden och lever i ständig stress. För samerna är tidsbegreppet starkt kopplat till naturens cykler och årstiderna.

Men samtidigt har omställningar i samhället medfört att man måste kräva sina rättigheter och äga land för att kunna bevara naturen och värna om den. Men tiderna förändras och medför en del oundvikliga ändringar. Ailus far var renkarl men Ailu är inte intresserad av renskötsel, trots att det är en stor del av den samiska kulturen.

– En del saker måste man ge upp då samhällsstrukturerna förändras och gör det omöjligt för en att fortsätta. Om det till exempel inte längre är lönsamt med renskötsel måste man släppa taget.

Men enkelt är det inte. Det samiska hantverket skulle inte existera utan råvaran man får av renen - skinn, ben och horn. Dessutom är renbeteslagen en språkligt livboj som de små samiska språken är i förtvivlat behov av.

Lugn i Lemmenjoki

Familjen Paltto idkar renskötsel och bor i det idylliska Lemmenjoki, som ligger omkring 50 kilometer från Enare. Bredvid det röda trähuset med vita knutar finns ett renstängsel där familjen håller några renar – mest för turisternas skull. Aslak Paltto står på farstutrappan och ler brett när vi kommer på besök.

– Det känns härligt att vara hemma. Det är så tyst och lugnt här.

Aslak har nyss kommit hem från FN:s ungdomskonferens i New York. Han är sekreterare för Suoma Sámi Nuorat, Samernas ungdomsorganistation i Finland, och har representerat samerna tillsammans med Anne Länsman och Laura Niittyvuopio på ungdomskonferensen.

– Dessutom var där sammanlagt 70 finländare och ingen av dem visste någonting om oss. Intresset för samerna var ändå jättestort, berättar Aslak.

Konferensen ordnas för sjunde gången i år var Finland med för första gången. Temat var unga och deras åsikter om hur världen kan förbättras. Aslak har också varit med på FN:s Permanenta forum för ursprungsbefolkningar där bland annat ämnen som utbildning och humanitära frågor diskuteras.

– Där har samerna faktiskt fått stå som föregångare för andra i utbildningsfrågor. Men visst finns det ännu stora problem vi måste tampas med, som land- och fiskerättigheter och storföretag som kör över traditionella näringar.

Språkbad succé

Trots alla problem har mycket positivt också hänt. År 2012 ska ett nytt samekulturcentrum bli klart i Enare intill Juutuaälven och i fjol höst startade Giellagas-institutet i samarbete Anarâskielâ servi (förbundet för enaresamiska språket) ett fortbildningsprogram i enaresamiska. Resultatet blev att sjutton nya personer, både finnar och enaresamer, nu talar språket. Det är en stor ökning eftersom endast omkring 350 personer behärskar enaresamiska. Ett annat bidrag är språkbadet som startade 1997 i Enare.

Emmi Kantola, 2 år, plutar med munnen och traskar lite motvilligt genom grinden till språkbadsdaghemmet mot sandlådan där de andra barnen leker med varandra. Hon hade gärna stannat hemma och firat sommarlov med mamma Pia Nikula . Anarâskielâ servi står det på en skylt på väggen - här går allt på enaresamiska.

– Emmi har gått här i ett år nu och det har gått jättebra, säger Pia och sätter ner sig i kåtan som står mitt på gården.

Pia och hennes man är båda enaresamer från fiskarfamiljer men har talat finska hemma med sina föräldrar. Då Pia började jobba på samemuseet för tio år sedan väcktes en stark lust att lära sig språket och kulturen. Pia har studerat samiska på fortbildningsprogrammet sedan förra hösten och meningen är att Emmi ska kunna tala enaresamiska som modersmål med sin mamma.

– Jag kände att jag måste göra något för att kunna föra traditionen vidare till Emmi. Jag vill att hon ska få samma starka rötter som jag har och dessutom vingar.

Också Pia har stött på en hel del missuppfattningar och kulturkrockar under den tid hon har jobbat på samemuseet.

– Folk kommer fram till mig och frågar var samerna är. Det räcker inte att jag pekar på mig själv. De förväntar sig att se utklädda samer i någon sorts reservat.

– Många tror också att samerna är ett enda gäng fastän traditionerna och språken skiljer sig något. Men man kan inte förvänta sig att människor skall veta något, om de inte får information. I historieundervisningen läser vi noga om Amerikas och Rysslands historia, men ingenting om samerna.

Efterlyses: film och litteratur

Pia är jätteglad över språkbadet och fortbildningsprogrammet och det nya kulturcentrat som kommer att öppna 2012 i centrum av Enare. Men fortfarande finns det mycket att jobba för.

– Det finns inga filmer och radioprogram för ungdomar, och väldigt lite litteratur.

Men redan småbarn har lärt sig att kämpa för sin sak.

– En liten flicka som går i lågstadiet har bestämt sig för att själv skriva en bok på enaresamiska eftersom hon redan läst de böcker som finns flera gånger om och tröttnat på situationen.

Pia väntar sitt andra barn och meningen är att hon ska tala enaresamiska och pappan finska med barnen.

– Livet och framtiden är här för oss. Vi har längtat så länge efter att kunna tala språket och få kulturcentret att jag knappt kan tro att det är sant. Men mycket återstår ännu att göra.

JENNY JÄGERHORN - text

CATA PORTIN - foto