Välkommen till bibelbältet

– Har ni några Harry Potter-böcker?

Butiksbiträdet tittar upp från sin dator.

– Jag kan inte så mycket om leksaksavdelningen ... det är nog bäst att du frågar någon annan.

Vi står i Halpa-Halli på gågatan i Jakobstad. Jag ska köpa batterier till min bandspelare och passar på att testa mina fördomar om utbudet i varuhuset.

I Halpa-Halli väntar man sig inte att man ska hitta alkohol, kondomer eller tobak. Kedjan grundades av Karlebybaptister i slutet av 60-talet och präglas fortfarande av ägarfamiljens frikyrkliga bakgrund.

När resten av Finland går mot allt mera söndagsöppet, håller Halpa-Halli stängt på vilodagen. Och om man granskar litteraturutbudet i hyllorna ser man endast andliga böcker: böner för seniorer, Snobbens evangelium och en bok om arkeologi i "Bibelns Sodom". Mest spännande är nog ändå seriehäftet om "den sista striden mellan det Goda och det Onda": en bibel i mangaversion.

Men någon Harry Potter-bok hittar jag inte i Halpa-Halli. Det är en av de saker som utmärker den här stan.

Jakobstad ... För de läsare som aldrig satt sin fot i Österbotten är namnet kanske synonymt med Strengbergs tobaksfabrik, skeppet Jacobstads Wapen och eventuellt några skolminnen om Runebergs kopplingar hit. Och så förstås de senaste årens skandalrubriker: babymord, snusaktivism och pedofilhärva.

Vi ska inte heller glömma knapphandlaren Olenius från Borgå som sprängde sig själv och halva Storgatan med en hemmagjord bomb för tio år sedan. En kompis till mig hittade en hand i en container ett par hundra meter från detoneringsplatsen.

Uppfattas Jakobstad ungefär som Knutby? frågar en av de personer jag intervjuar när vi befinner oss i stan.

Gör staden det? Det är svårt för mig att säga, men vi reste tillbaka hit för att försöka belysa åtminstone en fråga: varför finns det så många kristna församlingar just här?

Rebeller och motståndsmän

I USA går bibelbältet över de östra delarna av sydstaterna, från Texas ända upp till Virginia. I Sverige brukar man tala om området kring Jönköping, där det finns ovanligt många frikyrkor. Om det finns en liknande kärna i Svenskfinland så ligger den här, i Jakobstad, även om det österbottniska bibelbältet – där också de finska väckelserörelserna ryms med – kan sägas sträcka sig ända upp till Uleåborg.

Det amerikanska bibelbältet präglas av sina många baptister. Dem hittar man också i Jakobstad. Ett exempel är Patrick Wingren, snusaktivisten som för ett år sedan ställde sig på Jakobstads torg för att öppet kritisera domen mot två snussmugglande ortsbor.

Wingren ställde senare upp i EU-valet med lysande resultat: 5 700 röster, vilket kan räknas som ett kanonval, även om han inte blev invald.

Wingren har baptister på båda sidorna av släkten i minst fyra generationer bakåt.

– Min mormors pappa Emil Wikström var en av motståndsmännen under förryskningen i början av 1900-talet. Han var med och gömde vapen på sin gård i Larsmo – samma gård som utfodrade ryssarnas hästar. Vapnen gömdes i de höskullar som hästarna utfodrades från, berättar Wingren när vi träffas på ett kafé i Jakobstads centrum.

Det är minus trettio grader, så kallt faktiskt att kölden döljer den starka doften av vårrullar som annars brukar flöda ut från området kring torget. Jakobstads relativt stora minoritet av vietnameser – som för övrigt är katoliker – har i snart femton år vant stadsbornas smaklökar vid sötsur sås.

Wingren har svårt att dölja sin stolthet över att tillhöra en familj full av bråkstakar. På pappans sida i Forsby var baptisterna pacifister, och på mammans sida i Larsmo var de motståndsmän.

– Baptisterna var ju rebeller. Det var inte accepterat med frikyrkan på den tiden. Och det kan jag känna igen hos mig själv, känslan av att man drivs av en övertygelse.

Baptismen kom till Jakobstad via amerikafararna och etablerades i Österbotten omkring 1870. Själva namnet Wingren är taget, av en svensk missionär som varit i Kina och som Patricks farfarsfar Herman var en stor beundrare av.

Baptisterna och metodisterna hör till den liberala falangen av Jakobstads otaliga samfund. Många musiker från Jakobstad har sin bakgrund i frikyrkorna. Patrick och hans kusiner Tove och Birthe är synliga namn i den finlandssvenska kulturvärlden.

Men den liberala attityden är inte någon självklarhet.

– Inom frikyrkan finns det ju inte någon liturgi eller kyrkoordning att falla tillbaka på. När man ser tillbaka på vår församling Betania så har det funnits tider som varit väldigt konservativa och tider som varit öppna. Och det är inte nödvändigtvis så att församlingen öppnat sig progressivt. Det konservativa kan komma tillbaka.

Enligt Wingren är den demokratiska processen i en församling oerhört viktig. När vi för in diskussionen på pedofilhärvan i Skutnäs bönehus menar han att slutenheten är det största hotet.

– Min pappa brukar citera Kierkegaard, som sagt att slutenhet är demonisk i alla former. Jag tror på transparens och öppenhet, både inom politiken och församlingen. Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen. På riktigt alltså, för det är inte så lätt att veta.

Finlands Liverpool och reggae

Många jag talat med om Jakobstad säger att de inte kan känna igen sig i beskrivningen "bibelbältet". Jakobstad är väl en liberal stad, "Finlands Liverpool", en ort som fött cannabisdoftande reggaeband och som är snabb på att anamma svenska trender?

Det här är inte nödvändigtvis en motsättning.

Om Halpa-Halli präglas av återhållsam Kokkolabaptism så finns det ett annat intressant exempel ur företagskulturen: gitarrfabriken Landola. Fabriken startades som ett direkt svar på det växande behovet av akustiska gitarrer hos frikyrkorna strax efter kriget. Landola grundades av baptister, men gitarrer behövdes också av pingstvännerna och Frälsningsarmén. I dag är fabriken nedlagd, men företaget gör fortfarande mindre beställningsarbeten. Under en tid var Landola den enda nordiska gitarrtillverkaren, och som Jakobstadsbo var det självklart att man valde en gitarr från den egna fabriken, ungefär som när finländarna på nittiotalet solidariskt stod bakom Nokia. Det här är bara en gissning, men av alla Jakobstadsgitarrister från 60-talet framåt, har antagligen nittio procent lärt sig knäppa på en Landolagitarr. På det sättet kan man säga att de kristna inslagen smyger sig in överallt – man ska inte heller glömma att köttfabrikören Snellman är ett laestadianskt familjeföretag.

I en gammal artikel i Talouselämä citeras vd:n för Vasa Byggnadsreparation, Fredrik Ekholm, som valdes till Årets företagare i Österbotten för ett antal år sedan. Enligt honom är Bibeln "världens bästa managementbok". Det är en klassisk österbottnisk företagare som talar, en som har ena foten i församlingen, den andra i näringslivet och i olika styrelser.

Nu: Bönehussafari

Jag och fotografen hoppar in i bilen och åker på bönehussafari. Vi ska ta bilder av församlingarnas byggnader – som strängt taget inte alla är bönehus. Vid Alholmen hittar man mormonkyrkan, eller "Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga", som i sin tur ligger bara ett stenkast från stans ortodoxa tsasouna. Under en knapp timme hinner vi ta bilder av tretton olika församlingsbyggnader.

När vi är klara kör vi mot stans utan tvekan största hus för gudsbedjan, Jakobstads församlingshem, dit också Skutnäs bönehus hör.

Jag ska intervjua kyrkoherde Bo-Göran Åstrand, en av dem som uttalat sig offentligt om Skutnäsfallet.

B-G Åstrand var präst när jag gick i skriftskolan. Han kändes alltid för vettig för att vara präst. När andra höll väckelseaktiga hårdrockskonserter, eller beslagtog vår profana musik (jag lyckades övertyga ledarna på skriftskolan att Lenny Kravitz var djupt troende, men lyssnade på det drogromantiska bandet Suede i smyg), bar Åstrand svarta Dr. Martens-kängor under sin prästkappa.

Dagen innan vi träffas har han varit med i Slaget efter tolv i Svenska Yle, där han diskuterat Skutnäsfallet.

Eftersom övergreppen inte utreds av polisen har medierna de senaste veckorna fått agera som ventil.

– Nästan alla som man träffar på gatan har en uppfattning om det här. För en del människor, som har grundläggande antipatier mot laesta- dianerna, gav fallet grönt ljus för all kritik. Att saken diskuteras i offentligheten hoppas jag kan styra debatten i en konstruktiv riktning, säger han.

Åstrand tycker ändå att det nästan blivit ett krav på att "allt ska ut".

– Om jag skulle vara ett av offren så skulle jag kanske reagera på att man diskuterar offrens olika situa-tion och till och med klassificerar dem. Där tycker jag att öppenheten har gått för långt.

Som kyrkoherde i en så brokig församling som Jakobstad har B-G Åstrand fått något av Obamarollen: han ska förena de konservativa och liberala rösterna i stan. Och precis som för Obama är det en svår uppgift.

Vissa tycker att du inte är tillräckligt radikal, medan andra tycker att du inte är tillräckligt konservativ.

– Det stämmer, det är en balansgång. I det här konkreta fallet har jag försökt balansera mellan att å ena sidan se in i fridsföreningen, där det finns en kultur som inte har varit bra: man har separerats från den demokratiska processen och ger enskilda predikanter för mycket makt.

– Å andra sidan måste man tala med folk. Jag har träffat många som säger "Ut med dem, ut ur församlingen, det här har vi misstänkt hela tiden". Åt dem vill jag säga att om man har en trovärdig struktur i rörelsen så har man plats i den här församlingen. Det går inte så enkelt att man startar mobben.

En strukturell fråga handlar om på vilket sätt de olika kristna rörelserna har inflytande över Jakobstad över huvud taget. Åstrand säger att Jakobstad är lite som en "ekumenisk verkstad", på gott och ont.

– Den här stan har alltid varit öppen för influenser, under en lång tid. Vi hade immigranterna som förde med sig baptismen, pingstvännerna och Frälsningsarmén. Och dessutom är det här sedan gammalt en industristad. Människor flyttade hit för att få arbete. Det är förklaringen till att vi i varje kvarter hittar de här olika kyrkobyggnaderna. Och på nittiotalet var man öppen för de så kallade båtflyktingarna, som tog med sig sina övertygelser. Det ser jag som det positiva med den här trakten. Men sedan finns också dess motsats: slutenheten. Den syns till exempel inom laestadianismen när man utgår från sig själv när man ser på omgivningen, tanken att man är ett Guds barn och de andra är någonting annat. I historien finns exempel på att enskilda rörelser anser att de utgör normen för hur ett kristet liv ska förverkligas och levas.

Jesus räddar dagen

Det här normerande sättet att föra fram sin tro märktes åtminstone under min skoltid. Ibland fick vi ta del av morgonsamlingar där kristna dramagrupper försökte visa hur ett liv i synd (alkohol, droger, sex före äktenskapet) öppnade en väg som ledde rakt till helvetet. Pjäserna slutade alltid med frälsning: Jesus kom in och tog läderjackan och solglasögonen av den förtappade huvudpersonen.

 – Här har nog skett en förändring. I dag skulle till exempel ytterst få avsluta med en gemensam bön, säger Åstrand.

För några år sedan blev det rubriker också i Hbl när en rörelse som kallade sig Ny Generation profilerade sig i skolorna. En del elever kände sig kränkta när Ny Generation-eleverna satte upp listor över vilka de tänkte be för.

– Den rörelsen kom från Norge via Sverige, och hade ett tänkande som för en del blev svårläkt.

Det är inte så ovanligt med utbrytarförsamlingar i Jakobstad. Livets ord etablerade sig exempelvis snabbt här på nittiotalet. Var uppstår de här första fröna till att anamma en ny lära?

– En möjlig förklaring är den utpräglade individualismen i samhället, med många småföretag som har vuxit fram ur stora företag. Vi brukar skämta att om man inte är nöjd så kan man gå och köpa egen orgel och grunda eget. Jag ser det som en stor förmån att jobba här, men det finns också en annan sida av saken: att man ibland kan bli ganska trött, för det är svårt att hänga med.

Det låter lite som om man spelade i ett rockband och var tvungen att byta stil varje höst?

– Ja, och hela tiden ska du vara trovärdig och ha din egen identitet i det här. Sedan finns också en annan fara, att människor far illa av att det finns så många grupperingar. Man kan slitas mellan dem.

Jag gick i skriftskola för cirka femton år sedan. Vad har förändrats i Jakobstad sedan dess?

–  I dag har vi nog föräldrar som i högre grad representerar vad man kunde kalla den myndiga människan i vårt samhälle. Man tänker själv när det gäller frågor som har att göra med livet. Det märker vi också när vi ordnar skriftskolan. Föräldrar har frågor om det praktiska men också om innehållet. De vill veta varför vi undervisar på ett visst sätt. Det har alltså gått ett steg framåt i utvecklingen.

Handpåläggning

Utbrytargruppen Ny Generation är intressant som fenomen. Under dagen stämmer vi träff med gymnasielektorn Ewa Wenelius för att fråga mera om kristendomens inflytande i skolmiljön. Wenelius hör till dem som under min tid i gymnasiet mest öppet visade att hon var kritisk till de kristna inslagen i skolan. När jag frågar Ewa hur det är i dag säger hon att det har förändrats på tio år.

– Allt beror på hur elevsammansättningen ser ut. När Ny Generation härjade tog de över skolan helt och hållet. Julfesten blev som något värre bönemöte. En gång kom jag till skolan och såg att ledaren i gruppen, som väl trodde att han hade nån sorts läkande krafter i sina händer, stod vid en städerska som hade onda knän och utövade handpåläggning. Man blir ju nästan ordlös, säger hon.

Också Ewa förekom på listorna över dem som Ny Generation skulle be för.

– Listan lades till och med ut på nätet. Vi gjorde en motsatt lista, "be inte för mig", berättar hon.

– Jag minns att det var delat i lärarkollegiet, en del höll med dem. Vi var några som opponerade oss. Det är nog mest jag som står för kritiken. Det har liksom blivit så att det är jag som är emot allt kristet, och det är kanske lite olustigt. Men samtidigt måste jag ju handla enligt min övertygelse. Jag tycker att de kristna får för mycket talan i här i trakten redan, säger hon.

Trakten förresten – den har redan blivit alldeles mörk. När vi kör mot den sista biten av vår resa slås man av det vackra och – om man tillåter uttrycket – pastorala landskapet utanför bilfönstret. I Kaj Korkea-ahos roman Se till mig som liten är (Söderströms, 2009) är det just det här landskapet som får vara bakgrund för hans uppgörelse med skulden och skammen i bibelbältet. Korkea-aho växte precis som jag upp under åttiotalet. Även om majoriteten av alla kristna hem präglas av kärlek är det inte konstigt att Korkea-aho tar fasta på de destruktiva krafterna inom rörelserna – det blir förstås en betydligt intressantare story så.

Men på den här dramaturgiska punkten avviker vår reportageresa.

Avslutningen sker hemma hos Jonna och Ben Snellman och deras dotter Filippa. Jonna och Ben är laesta- dianer och i kväll har de bjudit in några av sina vänner för att diskutera laestadianismen med oss.

Så här är det: alla laestadianer har inte fjorton barn. Många har teve.

– Och vi har gardiner och tvättmaskin och till och med radio, skrattar Jonna, som en kommentar till de fördomar som många har om laestadianer.

Själv har hon läst debattinläggen på bland annat Hbl:s webbsidor och drabbats av en obehagskänsla. Att ställa upp i en intervju är inte problemet, snarare oron för att det ska slå tillbaka, att det inte ska ändra på folks fördomar.

– Det känns som om de som skriver redan har bestämt vad de tycker, säger Jonna.

– Frågan är om det är någon vits att försöka ändra på bilden, säger Ben.

Och fördomar har många, också jag, som haft laestadianer i klassen hela min skoltid och som vuxit upp med laestadianer som barnskötare när mamma jobbade. Inte fördomar mot laestadianer som personer - utan mot enskilda inslag i rörelsen.

Men tjugo år är länge sedan. Att kliva in i familjen Snellmans ombonade, designade hem är inte detsamma som när jag på åttiotalet hälsade på klasskompisar med tio syskon. Då var det ärvda kläder och ingen teve som gällde – i dag är det platt-tv och Polarn o Pyrets unisexkläder hela vägen. Egentligen är utvecklingen den samma som för de flesta medelklassfamiljer i Österbotten. Ungdomarna har börjat flytta runt, studera på annan ort och återvänder hem kanske först senare.

– Det kan jag strax lova att jag inte kommer att ha fjorton barn. Det är särskilda människor som klarar av att ha det, säger Madeleine Englund-Svenlin.

– Jag tycker att det där med barnen är allas högst privata sak. Men det är absolut inte något tryck på att man ska ha många, säger Ben.

– Trenden verkar nog gå mot att folk har färre barn om man jämför med för 20 år sedan, säger Valter Asplund.

En annan sak: under halva intervjun står Ben och håller i parets halvåriga dotter, vaggar henne och diskuterar samtidigt. Jag kan inte låta bli att notera det eftersom en annan fördom mot laestadianerna är att det är en patriarkal familjekultur där mammorna är hemma och sköter om allt hushållsarbete.

Madeleine säger så här:

– Ofta säger jag helt enkelt att jag är kristen. Det är enklare så. Det finns många fördomar mot laestadianer och det blir lätt många frågor.

–  Samtidigt är vi laestadianer för att vi vill vara det. Vi vill tillhöra den här gemenskapen, säger Jonna.

– Och det är ju själva gemenskapen som är utmärkande för oss, påpekar Emma Englund-Svenlin.

Ingen av dem upplever att rörelsen är sluten, att det skulle vara svårt att bryta med den.

– Mina föräldrar vill förstås gärna att jag ska vara laestadian, men pappa har alltid betonat den personliga tron framför allt, att det är viktigast, säger Jonna.

När vi diskuterar kommer vi fram till att laestadianismen alldeles tydligt har påverkats av samhällsutvecklingen i stort.

Liksom många österbottningar i sin generation har Madeleine Englund-Svenlin studerat vid Åbo Akademi.

– Jag var den första i min familj att studera men jag upplevde inte det som något banbrytande inom den laestadianska traditionen eller min familj heller för den delen. Det är nog snarare mina föräldrars generation som var banbrytarna, det var de som studerade och de som började flytta bort från sina hemtrakter, säger hon.

Pedofilhärvan har kommit som en chock för ungdomarna. Skutnäs bönehus är Jonnas egen hemförening. Ändå är det ingen av dem som känner den drabbade familjen personligen.

– Det kommer nog obehagligt nära, säger Valter Asplund, som är från Larsmo.

– Men vi läste alla om det första gången på RIL News, den 26 december.

Att växa upp som laestadian i Österbotten kan prägla en på olika sätt beroende på var man växer upp. I stadsmiljön i Jakobstad är laestadianerna färre än på landet.

– Då jag gick i lågstadiet trodde jag att alla var lessare. Jag minns att en klasskompis berättade att hennes pappa skulle på möte, och jag trodde automatiskt att hon menade bönemöte, säger Madeleine.

– På min klass var vi inte så många, så jag kände nog av det, säger Jonna.

Att det finns ett kristet inflytande på skolmiljön tycker de inte att är problematiskt.

– Jag tycker att det är bra. Samtidigt vet man ju inte om något annat, säger Jonna.

Det slår mig när vi sitter vid familjens köksbord att också den här intervjun är en del av den öppenhet som man efterlyst av laestadianerna. Enligt ungdomarna har det aktuella fallet diskuterats flitigt inom den egna församlingen och öppenhet har varit ledordet.

– Det är ju en så stor sak att det är svårt att omfatta. Men jag tycker att det har skötts bra. Under en ungdomsamling behandlades fallet nästan uteslutande, och man har börjat samla in pengar till krishjälp för offren, säger Madeleine.

Philip Teir, text

philip.teir@hbl.fi

Cata Portin, foto

LÄS OCKSÅ:

>> Hoten mot laestadianfamiljerna missförstånd, säger polisen

>> Laestadianfamiljen hotas

 >> Pedofilens barn skrev öppet brev

>> Religiösa rörelser måste lära sig bli öppnare

>> Pedofilskandalen känd i höstas - men rörelsen teg

>> Hård sekt skyddade pedofilpredikant