Lena Skogberg: Sorgens språk

I fredags nådde oss nyheten om ännu ett ofattbart familjemord i Helsingfors. Och i dagens Hbl kan vi läsa om ytterligare en skrämmande händelse som inkluderar ond bråd död: terrordådet i Norge i somras. Detta med anledning av att rättegången mot Anders Behring Breivik pågår i Oslo.

Varför skriver vi då om alla hemskheter? Det är en fråga som vi ofta får. Åtföljd av anklagelser om frosseri i en hos människan inneboende fascination för grymheter.

Jag skulle vilja ta fasta på en analys i den färska antologin ”Döden i medierna”. I ett kapitel visar forskarna hur det som kallas ”sorgejournalistik” kan ses som en modern form av vägledning och gemenskap.

Sorgejournalistiken följer nämligen oftast en dramaturgi som inkluderar ritualer kring platser och föremål (blommor på olycksplatsen, barnleksaker på en ekande tom gård, en ledsen nalle). Det här, anser forskarna, är vårt sätt att skapa länkar till de döda och erbjuda en möjlighet att tillhöra sorgens gemenskap.

”Sorgeritualerna kan ses som ett sätt att reparera den skada som samhället och den sociala ordningen tillfogas genom döden.”

Journalisten Lisa Bjurwald, som skriver om boken i Medievärlden, kopplar sorgejournalistiken till kyrkans förändrade roll. I takt med sekulariseringen har sorgen avritualiserats och därmed mist sitt språk, menar hon.

”Det uppsving som sorg och sorge­yttringar fått i medierna under senare år, där ritualerna återkommit med full styrka, kan förstås i ljuset av denna tystnad. Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara ett offentligt rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen.”

Det är värt att tänka på när vi försöker förstå världens grymheter.