Hur känns det?

Sportjournalistiken i finska tidningar är ensidig, reaktiv och okritisk. Åtminstone i jämförelse med rapporteringen i rikssvenska tidningar som bjuder på mer forskande, proaktiv och kritisk journalistik.
Det här är kontentan av den doktorsavhandling Antti Laine disputerade med för en tid sedan vid Jyväskylä universitet. Som orsaker till de klara skillnaderna angav han såväl kulturella olikheter som ekonomiska förutsättningar.
Även utan doktorshatt kan man med blotta ögat upptäcka lika tydliga skillnader i tv-rapporteringen från olika sportevenemang. I Sverige lyckas man oftare vinkla inslagen bättre och naturligare hitta den rätta balansen mellan journalistiskt djup och avslappnad form.
Vid årsskiftet förnyade sig Finlands ledande sporttidskrift Veikkaaja igen. Den långvariga metamorfosen blev därmed fullbordad. De tidiga föregångarna var sifferspäckade blad som ägnade sig åt speltips och de rätta raderna. Numera är Veikkaaja något helt annat.
Tidskriften har nu tagit ytterligare ett steg mot mer djuplodande porträtt och kritisk granskning av idrottsfenomen. Veikkaaja har som målsättning att fungera som en motvikt till den snabba och sifferbetonade sportrapporteringen.
I årets första magasin har vi bland annat fått läsa långa och avslöjande reportage om hästlegenden Charme Asserdal, om den före detta fotbollsstjärnan Paul Gascoignes alkoholproblem och om dödsolyckor inom motorsporten. Och långa reportage betyder i det här fallet upp till tio sidors läsning.
I Sverigekampen om den bästa sportjournalistiken börjar nu Veikkaaja på allvar utmana det svenska fotbollsmagasinet Offside i klassen bästa tidskrift.
I Antti Laines doktorsavhandling framkommer det också att de svenska tidningarna är bättre på att uppmärksamma damidrotten i sina spalter. På den här punkten syndar Veikkaaja lika mycket som övriga tidningar i Finland. Landet som de fyra senaste åren har korat en kvinna till årets idrottare.