Citybin surrar på stadens tak och i parker

Vad sägs om en egen honungsbar på terrassen? Urban biodling har sedan flera årtionden funnits i metropoler som New York och Paris, och verkar nu också ha fått fotfäste i Helsingfors.

Under det senaste året har 30 nya bisamhällen grundats i Helsingfors, och bland annat på restaurang Savoys tak vid Esplanadparken finns en kupa. Biodling är också en populär hobby bland koloniträdgårdsodlarna runt om i staden.

– Biodling passar lika bra i staden som på landet. Naturen i städerna är mer varierande än man tror. Här finns det gott om prydnadsbuskar och blomrabatter, som i bästa fall kan erbjuda bina en längre skördesäsong än vad landsbygden kan, berättar Merja-Riitta Laurila, entusiastisk biodlare sedan 30 år tillbaka och sekreterare för den relativt nygrundade föreningen Stadin tarhaajat ja hunajafrendit.

Honungsfest
Föreningen med över hundra medlemmar har en egen övningsbikupa vid Villa Paulig i Tölö. Här möts man för att hålla kurser och smaka på varandras honungssorter. Tidigare under sommaren har bina vid Villa Paulig festat på bland annat rönnblom och hallonnektar och lever nu gott på lindblom och mjölkört.

– Honungen smakar och ser olika ut olika beroende på vilken växt bina sugit nektar av, förklarar Laurila, som själv låter sig väl smaka av den varma rinnande honungen direkt från kupan.

En burk med egenodlad honung är en lyxig present att ge bort, men den som överväger att starta upp en ege kupa ska gärna ha en rätt stor honungssugen bekantskapskrets. En bra sommar kan ett normalstort bisamhälle med 50 000–80 000 individer producera upp till 40 kilo honung.

Yngre tar över
Medelåldern bland biodlare i Finland är 58 år, men enligt Laurila verkar intresset i Helsingfors växa till sig bland yngre generationer som vurmar för närmat och egen odling av ekologiska råvaror. Vem som helst kan starta en kupa, men Laurila uppmanar intresserade att först gå en kurs för att lära sig mer om binas biologi, hur boet utvidgas, städas och sköts om och hur bina övervintrar.

– Biodling passar till exempel utmärkt som hobby för ett par. Ibland måste man vara två om att lyfta de ganska tunga honungslådorna, och mot kvällskvisten löper diskussionen ofta in på binas förehavanden för dagen. Bina är fascinerande intelligenta varelser, och man lär sig också att se naturens skiftningar ur ett bis perspektiv.

Bin låter kanske inte som de mest lämpliga urbana husdjuren med tanke på grannsämjan, men enligt Laurila är de ytterst fredliga små kryp som är fullt engagerade i att samla nektar och pollen, inte i att jaga människor.

– Ofta lägger inte grannskapet ens märke till dem, konstaterar hon.

Speciellt i tätbebyggda områden är det ändå viktigt för en hobbyodlare att veta vad man sysslar med. En biodling på stadsplanerat område kräver också lov av stadens miljöbyrå.

– Blir det för trångt kan den gamla bidrottningen flytta och ta halva kungariket med sig för att ge plats åt nästa regent. Det är det här fenomenet som kallas bisvärmar, och det försöker man genom olika knep undvika. Bisvärmar är ändå inte ute på något krigståg utan söker ett nytt hem. De kan lätt fångas in och placeras i en ny kupa, förklarar Laurila.

Tid och tålamod behövs
Om några veckor då de flesta blommor blommat ut är honungssäsongen över, också i staden. Då töms boet vid Villa Paulig på honung och bivax och bina får sin vintermat i form av sockerlösning. Till vintern minskar samhället till drygt 10 000 individer som övervintrar som en stor varm boll inne i kupan.

– Så tidigt som de första varma dagarna i mars vaknar bina igen för att surra ut och tömma sitt matsmältningssystem efter vintern. Sen börjar uppbyggnaden av ett nytt sommarsamhälle, berättar Laurila.

För den ivriga gäller det alltså att vänta till våren då nya bin säljs från gårdar som sysslar med honungsproduktion. Den första sommaren ska man inte heller räkna med någon stor honungsskörd me­dan bisamhället växer till sig, konstaterar Merja-Riitta Laurila.

– Biodling är en konst som får ta sin tid.