En stel observatör på märkliga gator

– Gator är märkliga, säger den fundersamma levande statyn Marius Gauden. Han förvandlas från en stel skulptur till en rörlig människa medan han glatt stiger ner från en liten orangefärgad låda för att svara på några frågor.

Som staty får Gauden en utmärkt inblick i den ständigt föränderliga gatumiljön och det oupphörliga flödet av människor som passerar honom och varandra.
– Ingen dag är likadan och eftersom jag står på stället i en så lång tid har jag god tid på mig att observera min omgivning.
Gauden kommer från Polen och har varit staty bland annat i Rom och Madrid, men nu står han i hörnet av Mikaelsgatan och Alexandersgatan i Helsingfors.
En staty följer dagligen med stadens vimmel genom att stå på stället och betrakta omgivningen. Vare sig det är den levande Gauden eller steniga Runeberg. Men då någon stirrar på Gauden, stirrar han tillbaka. Förmågan som Esplanadens Runeberg saknar.
– Jag har lärt mig att känna igen de människor som går förbi ofta, jag kommer ihåg dem.
Om man inte vill bli ihågkommen som en surpuppa lönar sig alltså att le lite extra då man flanerar omkring på Alexandersgatan och ser den orangea skulpturen.

På sommaren besöks huvudstaden av en mängd turister, något som Gauden givetvis lagt märke till.
– Jag kan luska ut nationaliteterna på de förbigående turisterna genom att titta på deras väskor. Italienare använder andra sorters väskor än exempelvis amerikaner.

"Helsingfors bästa staden"

Statyn Gauden trivs i Helsingfors och har varit här i flera år.
– Många säger att Helsingfors är en tråkig liten småstad utan turister. Men för mig är Helsingfors den absolut bästa staden jag varit i!
Gauden tycks mena det han säger. Han skulle lika gärna kunna stå på en gata i Rom. Men han har fastnat för Helsingfors.
– Människorna är trevliga och det är en fin stad. Visst får jag emellanåt höra något negativt, men det hör till.

Flera statyer har en mångårig utbildning som mimiker bakom sig, men Gauden har lärt sig allt steg för steg.
– Jag började i Rom för länge sedan, men det enda jag kommer ihåg från det första året var att det var tungt. Otroligt tungt.
Gauden demonstrerar det tunga med att lyfta upp sina armar i bågar.
– Det var ansträngande. Men efter det första året har min kropp vant sig, och mitt yrke är roligt. Någon gång känns det nästan som ett vanligt jobb. Jag har mina bra och dåliga dagar, precis som alla andra.

Olikt Runeberg på Esplanaden kan en mänsklig staty inte uthärda minus tjugo grader och snöstormar. Så till vintern avlägsnas den orangea färgen i ansiktet och statyn Gauden packar sin kappsäck.
– Det här året tänkte jag resa till Stockholm, för att jobba med något annat än som staty förstås. Men det bestämmer jag senare.
Gauden ler och stiger upp på lådan, tar en fundersam min, sätter armarna i kors och stelnar till.