”Det snackas för mycket”

– Som enmansgrupp, utan plats i stadsstyrelsen eller i någon av de viktiga nämnderna, är fullmäktige min enda chans att påverka, lyder Yrjö Hakanens (FKP) förklaring till att han talar mer än någon annan i Helsingfors fullmäktige.

I år tycker han sig ha talat extra mycket.

– Det beror på att det har funnits sällsynt många dåliga förslag.

Hakanens grundläggande tes är att Helsingfors stad har mer pengar och fler alternativ än man – det vill säga de ledande tjänstemännen och politikerna – låter påskina. Därför vill han ifrågasätta beslut som redan anses vara fattade.

Vad har du åstadkommit genom att prata, Yrjö Hakanen?

– En enskild ledamot kan inte påverka. Men om det är en fråga som engagerat många invånare kan jag få understöd i de övriga grupperna. Min uppgift är att föra fram frågor som de andra inte vågar eller kan säga, eftersom de är bundna av partiernas budgetdisciplin.

Litet spelrum

Sture Gadd (SFP) ligger både högt och lågt i statistiken. Han har varit närvarande på årets alla fullmäktigemöten men inte bett om ordet en enda gång.

– Jag tycker inte att det är värt att tala. Visst kan diskussionen vara intressant men det är spel för gallerierna eftersom allt redan är avgjort, säger Gadd efter tjugo år i fullmäktige.

Enligt honom har fullmäktige förlorat rätten att besluta om mycket som berör folk direkt.

– Det är bra att vi ibland ens får besluta om enskild spårvägslinje.

Bland dem med lika lång erfarenhet av fullmäktigeuppdraget som Gadd finns Kauko Koskinen (Saml), som tycker att det är viktigt att få ordet.

– Jag vill värna om stadens ekonomi och lyfta upp tomtpolitiken ur ett lönsamhetsperspektiv, inte bara arkitektoniskt.

Har du lyckats?

– Inte riktigt. På mina motioner har jag fått svävande svar, säger Koskinen.

”Dålig debattanda”

Varken Samlingspartiet eller SFP begränsar de enskilda ledamöternas anförande.

– Om vi vet att någon tänker tala försöker vi se till att den personen för fram gruppens åsikt, säger Jan D. Oker-Blom (SFP).

Han tycker att det är rimligt att vänta sig att en ledamot uttalar sig ett tiotal gånger under sina fyra år.

– De som talar mycket har sällan stort inflytande. Det snackas för mycket och för okoordinerat, speciellt om ärenden som redan är avgjorda. Debattandan är dålig, sällan reagerar man konstruktivt eller påverkas av vad någon annan säger. Man vet redan hur man ska rösta men tvingas lyssna i fyra timmar eftersom alla vill uttala sig i viktiga frågor, säger Oker-Blom.

Sture Gadd önskar att ledamöterna kunde lyssna på ett anförande och ta budskapet till sig, kanske till och med ändra inställningen i en fråga efter att ha hört olika motiveringar.

Men hur ofruktbar diskussionen än är, anser han att mötena behövs i sin nuvarande form.

– Det finns många sätt att kommunicera nu för tiden men man behöver träffas i samma rum och prata med varandra.

Oker-Blom skulle vilja få med de politiska aspekterna i beredningen av ärendena.

– Det här är ett problem i stora kommuner. Det finns tusentals tjänstemän som kan sakerna bra, därför är allt färdigtuggat när det kommer till fullmäktige.

Direktsändning förändrar
Tatu Rauhamäki (Saml), medlem i stadsstyrelsen och ordförande för stadsplaneringsnämnden, har om någon insyn i var besluten fattas. Som ledare för Samlingspartiets fullmäktigegrupp är han dessutom aktiv i fullmäktigesalen.

– Det hör till min uppgift att motivera våra ståndpunkter. Men personligen betvivlar jag att man åstadkommer något genom att hålla tal. Jag anser att man inte ska dra ut på mötena i onödan.

Terhi Peltokorpi (C) har också funderat på varför mötena ofta blir så långa.

– I vissa kommuner har fullmäktige en gemensam kaffepaus, i övrigt sitter ledamöterna på sina platser. Vi får gå ut och in från mötessalen och orkar därför med långa möten.

Rauhamäki och Peltokorpi inte ensamma om att tycka att den här fullmäktigegruppen har varit ovanligt pratsam. De fullmäktigeledamöter som Hbl diskuterar saken med misstänker att det beror på att mötena sedan hösten 2008 visas på Helsingforskanalen. Tittarsiffrorna är blygsamma, 24‑000 på årsnivå, vilket omfattar även annat än fullmäktigemötena.

Enligt chefredaktör Jyrki Hirvensalo uppmättes årets tittarrekord den 30 november – då följde 813 personer direktsändningen från fullmäktige.

– Det var när sammanslagningen av social- och hälsovårdsverket diskuterades.

Hirvensalo är ändå hoppfull.

– Tittarsiffrorna är stabila och kanske lite på uppgång. Men det är mest en känsla jag har.