– Här borde finnas mera lediga bostäder så att vi också skulle få flytta hit! Det tycker ett glatt flickgäng sitter och har picknick vid kanalkanten. Ordet om de lediga bostäderna går ofta från mun till mun. Foto: Benjamin Suomela

Lycka är att bo i Gräsviken

Gräsviken har mött svidande kritik i medierna. Grått, trist, dött. Då arkitekturkritikern Jonathan Glancey …beskrev stadsdelen som en hemsk plats utan liv fick invånarna nog. Hbl tog sig en sväng till den omtalade stadsdelen och möttes av idel solsken.

Fy sjutton, hur ska jag kunna bo här! tänkte Annastina Åbonde när hon såg Gräsviken för första gången. Men efter den första förskräckelsen började hon snabbt stormtrivas i sitt nya hem.

Närheten till havet är något hon inte skulle byta bort.

– Vissa kalla vinterdagar riktigt hisnar det i mig när jag går till jobbet. Det är en lyx och ett privilegium att få bo här, säger Åbonde.

Hon är inte den enda som trivs. På gatan möts vi av den ena solskenshistorien efter den andra. Kostymsnubbar, alkisar, små flickgäng och barnfamiljer samsas om de gemensamma rummen. De flesta ser glada ut och ingen har bråttom. Stämningen skär sig mot bilden som ofta målas upp av Gräsviken: ett ödsligt betonghelvete utan själ.

Under de tio åren Annastina Åbonde bott i Gräsviken har hon fått stirra ut över ett landskap i ständig förändring. Från sin balkong på fjärde våningen har hon följt med hur containrarna vid hamnen varje dag staplats på olika sätt, som ett färgskiftande lapptäcke. Nu har containrarna gett vika för havsutsikten, men inte länge till. På Busholmen ska en ny stadsdel växa fram och …17 000 personer ska få ett nytt hem.

– Det är ett himla liv. Jag brukar ha på radion men hör bara basen för allt sprängande och borrande. Men visst är det fascinerande, säger Åbonde.

Byggbullret är en av de två negativa sakerna hon har att säga om sin stadsdel. Det andra minuset drar Åbonde för kulturlivets knapphet.

Kulturen saknas

Med sina cirka 6 000 invånare är Gräsviken ingen stor landplätt. Huslådorna skiftar i betongens alla nyanser och är packade tätt inpå varandra. Men alla fördomar till trots är Gräsviken i dag en grön, till och med vacker stadsdel.

I en stor, grönskande park, en bit från Åbondes balkong, sitter en liten familj och gungar under den skinande solen. Minta–Maria Budde har bott här med sin man och barnen Viivi och Lilli i snart fyra år. Budde menar att Gräsviken är ett drömställe för en barnfamilj.

– Här finns många parker, det är lugnt, dagis och skolor är nära, barnen har en massa jämnåriga kompisar och också vi vuxna hittar lätt någon att prata med, rabblar Budde upp.

Kulturlivet är – än en gång – det enda som fattas. Kabelfabriken är ett undantag i den rådande händelsetorkan.

Hon brukar låta sin fyraåriga dotter leka ensam på gården trots att området har rykte om sig att vara oroligt.

– Jag har aldrig känt mig hotad här, och det har inte mina vänner heller gjort. Det handlar om vilken inställning man har, det finns alltid gnällspikar som tycker att allt är fel och orättvist. Lite oljud och olika människor hör stadslivet till, säger Budde.

Vi befinner oss inte i förorten, men inte riktigt i centrum heller. Det är svårt att kategorisera Gräsviken, området faller mellan definitionerna: några minuter till stan med metro, men samtidigt med ett lugn som är svårt att hitta i innerstan. Dödtråkig sovstad eller rofyllt nära centrumstormen – det beror på hur man ser på saken.

– Här är lugnt, det är som att komma hem till friden, säger Annastina Åbonde medan hon tappar upp en kanna vatten som hon bär ut på balkongen. Hon kapar av några kvistar mynta och lite krasseblommor som vips åker ner i vattnet.

Oberättigad kritik

På sommaren praktiskt taget bor Åbonde på balkongen. I små krukor har hon planterat örter av alla slag, och palmer och blommor klär de smutsvita tegelväggarna. Bladsalladen var på god väg innan bladlössen bosatte sig i den.

De flesta i Gräsviken har en liknande balkong, men den kanske inte alltid är lika fullt utnyttjad. Husens trista fasader kan dölja vilka fantastiska hem som helst.

Ett brokigt folkliv är också någonting som gör Åbonde glad. Det är tjusigt att få höra grekiska, amerikanska och ryska när man går på gatan. Det är ingen slump att så många nationaliteter samsas om Gräsviken, stadens hyresbostäder och privata lägenheter finns här i en salig röra. I stället för att fösa ut de etniska minoriteterna i förorten får de integreras på ett naturligt sätt. Ett bra sätt att kämpa mot ghettobildning, menar Åbonde.

Ytterligare ett soligt leende möter oss i form av Rami Välimäki som promenerar längs kanalkanten med sin lilla dotter i barnvagnen. Enligt honom är kritiken mot den fina stadsdelen helt oberättigad. Det hotar att inte bli något slut på lovorden när han börjar berätta om hur ypperligt livet är vid den prunkande kanalkanten.

– Bra förbindelser, barnen trivs, det är grönt och vackert, och titta så folk ligger och solar vid vattnet, listar Välimäki.

Också Välimäki efterlyser samma saker som alla andra vi talat med: mera kultur, fler evenemang, mera liv. Han har planer på att själv starta ett sommarkafé på Östersjötorget.

– Varför står torget öde år efter år? Här hänger ju folk hela tiden. Det skulle vara perfekt med ett kafé här, en mötesplats för gräsviksborna.