Janne Strang: Punkarnas högtid kom till sist

Redan 1971 blev dåvarande utbildningsminister Thatcher känd som "The Milk Snatcher" när hon ville spara genom att avveckla The Free Milk Act från 1946, som garanterade alla minderåriga i Storbritannien en tredjedels pint mjölk dagligen. 

Enligt en lite romantiserad historieskrivning var det just dessa mjölkberövade, undernärda stackare som i sin vanmakt formade den arga brittiska punken, den kanske viktigaste popmusikrörelsen världen någonsin upplevt.

När Thatcher utsågs till premiärminister i maj 1979 var punkvågen redan på väg att ebba ut, men hatet mot Thatchers och Tories utarmningspolitik levde kvar inom rocken. 1981 kom The English Beats "Stand Down Margaret" och några år senare The Exploiteds punkiga urladdning "Maggie You Cunt". Alltid stiliga Morrisseys ballad "Margaret on The Guillotine" (1988) lämnar heller inga tvivel med refrängen "when will you die". Och det här är bara några få exempel.

Det har också argumenterats – om än kanske inte strikt vetenskapligt – att skulle det inte varit för Thatchers politik som under hela 1980-talet höll stora delar av arbetarklassen on the dole, skulle det inte heller funnits den pool av ung, frustrerad talang som vid 80–90-talsskiftet gav upphov till de världsomvälvande Madchester- och Brit Pop-scenerna.

Minnet av Maggie lever kvar också i den nya generationen av punkrock. År 2000 gjorde bandet Hefner den nu aktuella "The Day That That Thatcher Dies" och ännu 2011 kom Pete Wylies party anthem "The Day That Margaret Thatcher Dies".

Med refrängtillägget "we will celebrate".