Beklagar, men livet är också annat än myspys

Den har skrivits igen. Boken om hur vi måste omdefiniera feminismen, stanna längre hemma med våra barn och tänka mindre på pengar.

Den här gången ges boken ut i Norge, med titeln "Beklager, jeg må være mamma". Författaren är en bloggare vid namn Karianne Gamkinn. Hon publicerade nyligen en kolumn med samma rubrik på Dagbladets hemsidor där hon, mycket välformulerat, motiverar varför hon inte längre vill stå utanför barnehagen och vänta på att den ska öppna med en gråtande ettåring på armen.

Hon har gått ned i arbetstid för att få mer tid för familjen. Hon anser att samhället måste anpassas på ett sätt som tillåter föräldrarna att helt enkelt umgås mer med sina barn.

Samtidigt har Anu Silfverberg här i Finland kommit ut med sin nya bok "Äitikortti", där hon förundrar sig över hur många intelligenta, högutbildade kvinnor plötsligt blir som förbytta och besatta av trivialiteter när de får barn. Jag tror inte att dessa författare läser varandra, men deras böcker känns som en dialog.

Om sjuttiotalets feminister krävde subjektiv rätt till dagvård och kvinnors rätt till förvärvsarbete, så handlar diskussionen år 2013 om hur man ska få ihop sitt "livspussel". "Livspusslet" är vad medelklassföräldrar menar när de har svårt att få jobb, barn och fritid att gå ihop. I praktiken kan det även handla om att man vill ha mer tid för sin trädgård, för heminredning eller för att gå på gymmet.

Det är många som helt enkelt vill kunna ta det mer lugnt. En förståelig önskan. Det är bara det att om vi alla ska umgås med våra barn och personal trainers flera arbetsdagar i veckan så blir det omöjligt att upprätthålla uttryckligen det välfärdssamhälle som möjliggör föräldraledighet.

Föräldraledighet kostar. Att jobba deltid kostar också, eftersom arbetsgivaren måste betala samma sociala avgifter oavsett om den anställda jobbar heltid eller deltid. Tyvärr skänker man i allmänhet inte andra jobb genom att jobba deltid själv. Deltidsarbete är för övrigt en kvinnofälla av rang med tanke på pensionen.

Till saken hör även att det finns branscher där deltidsarbete kan ställa till stora problem. Inte för den som jobbar deltid, visserligen. Däremot för alla andra.
Det finns kommuner i Finland som har läkare som jobbar bara fyra dagar i veckan därför att det var läkarens villkor för att ta emot tjänsten. Läkaren vill nämligen ha mer tid för sina barn. Kommunen som lider av galopperande läkarbrist var tvungen att gå med på detta. Trots att man inte har råd med någon inhoppare under läkarens lediga dag.

Det finns klasslärare i Helsingfors som bara jobbar fyra dagar i veckan därför att de vill ha mer tid för sin familj. Det förenklar säkert deras vardag. Men knappast elevernas.

Har man rätt att försätta sina kolleger, patienter eller elever i en permanent besvärlig situation bara för att man själv vill vara hemma oftare?

De som propagerar för subjektiv rätt till deltidsarbete bör ställa sig denna fråga. Om de vill ha en ärlig diskussion.

Jag förstår föräldrar som vill vara hemma mer. Relationen till ett barn handlar om kvantitet, inte om kvalitet. Barn förlitar sig till den person som tillbringar allra mest tid med dem.

Om man jobbar heltid är man alltså tvungen att ge upp andra saker i stället. Till exempel sina fritidsintressen. Den här typen av uppoffringar har lett till att medelklassen för en livlig diskussion om att den behöver mer tid för sig SJÄLV.

Och visst – det behöver man. Men nu handlar det ju inte om att man under resten av sitt liv ska ha noll tid för att läsa, jogga eller påta i trädgården. Det handlar om att under några år leva ett liv där ens egna behov kommer i andra hand.

Är det en omöjlig tanke?

Karianne Gamkin beskriver också hur jobbigt det är att tvingas lämna sitt gråtande barn på dagis. Samtidigt som jag inte vill förringa hennes känslor vill jag påpeka en sak:

Barn måste möta besvikelser. De hör livet till. Om man som förälder vill skapa en tillvaro för barnet där det aldrig behöver gråta gör man det en stor björntjänst.

Barnet skulle troligen välja att ha föräldrarna omkring sig 24 timmar om dygnet, om det fick bestämma. Men barn mår bättre av omväxling och av att ha fler vuxna i sin tillvaro, även om de själva inte inser det.

Som ensamförsörjare är jag själv tvungen att jobba mycket. Men det är inte enbart för att jag måste. Det är för att jag vill. Jag älskar ju att skriva.

Min mamma har jobbat, min mormor har jobbat, min farmor har jobbat. Om jag får bestämma kommer min dotter kommer att bli en i raden av kompetenta, förvärvsarbetande, finländska kvinnor med egen inkomst. Och jag kommer att vara stolt över henne.