PS av Marianne Lydén: Svenskhatarnas röster

Inför riksdagsvalet 2011 fanns det gott om politiker i de tre stora partierna som röstfiskade i främlingsfientliga vatten. Sannfinländarnas sensationella gallupsiffror var en orsak till det här beteendet, som strider mot principer om internationell solidaritet som samma partier i varierande grad omfattar.

I hopp om att vinna röster klistrade sig politiker från Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern fast vid den "invandringskritiska" politik som Sannfinländarnas främlingsfientliga falang företrädde.

Taktiken gav namnet på en bok jag kom ut med i januari: Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster. Taktiken bar som känt ingen frukt. Sannfinländarna tog sin skrällseger och de tre stora reducerades till tre medelstora partier.

I följetongen om Nylands brigad som jag härmed döper till Jag har inget emot svenskan. Jag vill bara ha svenskhatarnas röster har kommunalvalet i oktober haft en viss betydelse för intrigen. Få tror att Sannfinländarna når samma höjder som i riksdagsvalet, men jämfört med kommunalvalet 2008 går partiet säkert framåt.

Yles A-studio ordnade för en dryg vecka sedan en diskussion i tv-programmet A-stream där man ville ha svar på frågan om det är "ok att pissa på finlandssvenskarna".

Svaret blev ett rungande ja. Det vittnar A-streams redaktionssekreterare Mattias Fagerholm om. Han jobbade tidigare på FST5 och summerade sina intryck i en kolumn på svenska Yles webbsidor.

– Skall bögarna och de vänsterhänta också ha en egen brigad? Där ett typexempel på de kommentarer som svämmat över på diskussionsspalterna på nätet efter fredagens tv-debatt om finlandssvenskarna. Den gemensamma nämnaren är ett ursinnigt hat mot det svenska i Finland, intygar Fagerholm.

Han konstaterar att det är lika eldfängt att diskutera finlandssvenskar som att leka med tändstickor på en oljeplattform.

– Du kan ge dig katten på att det smäller. Mina finska kolleger var skärrade efter att plötsligt stå mitt i stormens öga i språkdebatten. De hade inte väntat sig den flodvåg av raseri och fördomar som vällde över dem på nätet, skriver Fagerholm.

Klart är alltså att här finns röster att fiska. I fiskelaget har förutom de självklara sannfinländarna särskilt socialdemokratiska politiker utmärkt sig.

Det är oppositionens uppgift att kritisera ministrarna och det är inte överraskande att Sannfinländarna tagit till den språkpolitiska storsläggan. Centern och särskilt partiets säkerhetspolitiska expert, ex-försvarsminister Seppo Kääriäinen har använt sig av mer nyanserade argument.

Av kamraterna i regeringen kunde man kanske vänta sig en större inbördes solidaritet än de upprepade förödmjukelser SDP utsatt Wallin för i Dragsviksföljetongen. Det är ändå skäl att minnas att SDP när det begav sig inte alls ville ha SFP med i regeringen. Irritationen lär ha tilltagit i takt med att det visat sig att avgående Stefan Wallin varit statsminister Jyrki Katainens (Saml) lojalaste vän i regeringen.

Det är legitimt att irritera sig på en regeringskamrats handlande. Det är heller ingen naturlag att SFP ska sitta i regeringen. Dessvärre har debatten inte alls handlat bara om Stefan Wallin och hans klumpiga handlande i samband med försvarsreformen. Läs till exempel Mattias Fagerholms kolumn om ni inte tror.

President Sauli Niinistö har noterat vad det handlar om och ledande politiker i Samlingspartiet verkar också ha dragit liknande slutsatser.

Partiernas ansvar för samhällsklimatet är större än vissa politiker i jakten på röster antingen inte inser eller helt enkelt bara struntar i.