Lägg ned cirkusen

Vart sjätte år väljer Finland ny kung eller drottning. Styrelseskicket är valkungadöme.

 Valet av kung är mäkta populärt bland folket. Det är det populäraste valet i landet med det högsta valdeltagandet, utom på det självstyrande Åland där man helst styr enligt ett styrelseskick som kallas för parlamentarism.

Inför valet samlas folket på gator och torg. Kungakandidaternas vanor och egenheter diskuteras i detalj.
Så börjar en märklig process. En bild av kandidaternas karaktär målas upp i det allmänna medvetandet. Bilden blir till en symbol. Symbolen representerar vissa värden som exempelvis öppenhet, stabilitet, patriotism, moderlighet och mod.
Väljarna väger personifierade symboler mot varandra. Det hela kan liknas vid ett val som sker mellan ett kors och en fredssymbol.
Så här kan en diskussion te sig:
– Jag röstar på korset, för att jag är övertygad om att korset bäst representerar de värden som jag står för och som därför också är bra för Finland. Dessutom är jag skeptisk till att Finland förknippas med de flumvärden som fredssymbolen representerar.
– Jag röstar på fredssymbolen, för att jag är övertygad om att fredssymbolen bäst representerar de värden som jag står för och som därför också är bra för Finland. Dessutom vill jag inte att Finland förknippas med de värden som korset representerar.
Inför valet har väljarna stor tilltro till symbolens kraft. Det handlar om en kraft av magiska proportioner. Många arbetar dag och natt för att just deras symbol ska bli nationens symbol.
Så går valkungadömet äntligen till val. Förlorarna är djupt besvikna. Segrarna är euforiska över att kunna placera just sin symbol i valkungaresidenset Talludden.
Efter valet sker något magiskt igen. Symbolen förvandlas till människa på nytt!
De krafter som symbolen tillskrivits under valet är nästan som bortblåsta. Symbolen som blev människa får visserligen hålla tal och träffa viktiga personer men jämfört med andra människor med makt som statsministern, finansministern och social- och hälsovårdsministern har den nyvalda symbolpersonen inte särskilt mycket makt.
Långt tidigare i valkungadömets historia har symbolpersonen och den verkställande makten varit förenade med starkare band. Men inte längre. Tron på symbolpersonens makt lever ändå kvar.
Tidigare i kungadömenas historia var det vanligt att författare skrev så kallade furstespeglar som ett slags självhjälpsböcker för nytillträdda regenter.
I moderna tider är det vanligare med speglar för folket. Medierna ska spegla sakernas tillstånd. De har ändå inte lyckats ge en riktig bild av regentens allt svagare makt. Man har polerat spegeln så att valkungen fortfarande ser viktig ut, enligt en gammal tradition där regentens porträtt alltid ska poleras innan det visas för folket.
Medierna fortsätter exempelvis att tala om statsöverhuvudets betydelse som opinionsbildare, trots att den nuvarande regenten knappt har hållit ett enda inflytelserikt tal under sina tolv år på tronen. Det behöver inte vara hennes fel – det ingår i regentrollen att man inte får vara offensiv. Ärkebiskoparna, statssekreteraren Raimo Sailas och författaren Sofi Oksanen har visat större opinionsledarskap under samma tid.
Resultatet av de defekta speglarna: de stora förhoppningar som invånarna lagt i symbolpersonen kan omöjligtvis infrias. De bygger på en skev bild av verkligheten.