Pia Ingström: Monopol är alltid en risk

Frågan om att fusionera den finlandssvenska läromedelsproduktionen har dykt upp flera gånger under de gångna decennierna. Men att Schildts och Söderströms skulle gå samman helt och hållet till ett finlandssvenskt superförlag har få föreställt sig, och då bara i sina mardrömmar. Inte minst för att Svenska folkskolans vänner var huvudägare för Schildts, och kanslichefen Christoffer Grönholm, som avled i april, var en stark motståndare till fusionstanken.

Nu är fusionen ett faktum, beredd på initiativ av Schildts styrelseordförande Stig-Björn Nyberg, i bästa samförstånd med Söderströms styrelseordförande Kaj-Gustav Bergh. Det fusionerade förlagets tilltänkta vd, Söderströms chef Barbro Teir informerades om planerna för två veckor sedan, den tilltänkta vice vd:n och litterära chefen Mari Koli (nu vice vd och litterär chef på Schildts) i fredags.
På presstillfället talar den nya ledartrojkan Nyberg-Bergh-Teir – Nalle, Kobbe och Baba, som de tillgivet kallar varandra – mest och ivrigast om fördelarna för den nya läromedelsproduktionen. Påminda om saken bedyrar Nyberg och Teir att en av huvuduppgifterna fortfarande är att ge ut också högklassig finlandssvensk skönlitteratur och sakprosa.

Att läromedlen betonas starkt är naturligt eftersom de för båda förlagen utgjort hela verksamhetens ekonomiska grund. Den litterära sidan har alltid handlat mera om kulturellt kapital än ekonomiskt.

”Det här är en utpräglad räknenisselösning, ett symptom på att de finlandssvenska stiftelserna inte är villiga att satsa som förut på att hålla den icke-lönsamma finlandssvenska kulturen flytande. Men jag känner mig inte särskilt förfärad eller sorgsen, det här är bara ett led i en räcka förändringar och sammanslagningar och nedläggningar som vi ser överallt just nu. Jag hoppas snarast att det här i längden kan gynna den finlandssvenska bokutgivningen både kvalitativt och kvantitativt,” säger en person som följt med den finlandssvenska förlagsverksamheten i många år.

På frågan om det nya superförlagets litterära utgivning kommer att bli lika stor som gamla Schildts och Söderströms sammantaget svarar blivande vd:n Barbro Teir att den i bästa fall  blir det, eller så ”blir nedskärningen mindre än den annars skulle ha blivit.”

Är det här ett bekymmer, eller en kulturkatastrof?

Å ena sidan står den finlandssvenska litteraturen nu inför en monopolsituation, med bara en krans av mycket små aktörer som alternativ för den författare som inte ryms på Schildts & Söderströms. Monopol är alltid ett allvarligt hot mot kvalitetstänkande, två ungefär jämnstarka aktörer innebär alltid en mera demokratisk dynamik än en jätte och några dvärgar.
Men å andra sidan slipper vi kanske en del mindre högklassig utgivning, av ”halvbra debutanter och halvtaskiga tvåboksförfattare” (som en aktör i branschen krasst utryckte sig, off the record) som Schildts och Söderströms hittills har tvingats konkurrera om, i rädsla för att ett blivande geni skall slinka över till konkurrenten. Enligt det här idealistiska synsättet kunde fusionen på kort sikt innebära just att det som görs, görs verkligt bra och färdigt; att vi får färre finlandssvenska romaner, diktsamlingar, essäer och faktaböcker, men att de är mera genomtänkt motiverade, välskrivna och välredigerade.

Det här innebär också ökade förväntningar på småförlagen, som nu framstår som ett verkligt ideologiskt alternativ till monopolet. Dock utan att ha de personalresurser och/eller det redaktionella kunnande som riktig litterär förlagsverksamhet kräver. Dessa finns i dag på Schildts och Söderströms, och får förhoppningsvis fortsättningsvis finnas trots allt prat om synergier och rationaliseringar, på det nya Schildts & Söderströms.

Pia Ingström
tf kulturchef på Hbl