Så skapas ett finländskt OS-silver

Så skapas ett finländskt OS-silver. I ett häfte som delades ut till de finländska journalisterna inför OS-regattan presenterades basfakta om de blåvita seglarna och deras tränare. Namn, ålder, hemort, tävlingsklass, meriter, målsättning, familj. På den sistnämnda punkten hade den 32-åriga spanjoren Curro Manchon svarat "Jag bor ensam. Jag letar efter en kvinna som jag kan göra lycklig". Hur det går med Manchons letande i övrigt förtäljer den här solskenshistorien från Weymouth inte, men en sak vet vi med säkerhet. Han har gjort en kvinna väldigt, väldigt lycklig. För utan Curro Manchon skulle Tuuli Petäjä inte vara OS-medaljör. Grunden till den första finländska medaljen i OS 2012 lades i en taxi för fyra år sedan. I bilen satt en finländsk brädseglare och en spansk tränare som själv var tidigare världsmästare i grenen.

– Jag hade sett Tuuli segla och var fascinerad av hur hon med så många misstag och så dålig segling ändå kunde vara på placeringarna 13-14 i VM-starter. Jag sade "dig vill jag coacha", minns Manchon.

Så småningom startade ett gemensamt projekt tillsammans med Curros lillasyster Blanca, världsmästare i grenen också hon.

– Tuulis problem var att hon startade med brädsegling så sent. Själv började jag när jag var sex år gammal, och det har säkert alla andra damer som var med i medaljracet här också gjort. Tuuli började på allvar när hon var 22, förklarar spanjoren.

Men resultaten kommer snabbt när personkemin mellan tränare och adept fungerar perfekt. Förutsättningarna fanns. Och generna var de rätta, från alla håll och kanter.

– Mina båda föräldrar är arkitekter och själv är jag arkitekt. Tuulis båda föräldrar är arkitekter och hon utbildar sig till arkitekt. Det är ingen tillfällighet att vi är bra på segling. Segling är som schack, med vinklar och logik, förklarar Manchon.Vägen till framgång skissades snabbt upp. Men att bygget skulle sluta med OS-medalj trodde inte de inblandade heller. I det nämnda OS-häftet sade Manchon att "alla platser mellan sex och tio är möjliga". Petäjä själv slog fast att målet var att vara bland de åtta bästa.

Men tisdagen den 6 augusti klockan 14.22 lokal tid skar Tuuli Petäjä mållinjen – som silvermedaljör. Det första hon gjorde när hon kom i land en halvtimme senare var att spruta champagne på sin tränare. Som sprutade tillbaka.

– Det som fört henne hit är hennes beslutsamhet och hennes vilja. Glöm inte att skriva att jag är väldigt stolt över henne, sade Manchon.

– Jag vill rikta ett stort tack åt Curro, hans syster och hans mamma, hela familjen. Han är inte bara min tränare, han är också min vän, sade Petäjä.

Ett finländskt OS som mest bjudit på dåliga nyheter från London räddades i Weymouth. En liten ort på engelska sydkusten som ser ut exakt som man föreställer sig att små orter på den engelska sydkusten ska se ut. Med stora bilder på brittiska guldseglaren Ben Ainslie i butikernas skyltfönster på den pubtäta gågatan, och smockfullt med brittiska flaggor på villornas innergårdar.

Här, tre timmars tågresa från idrottarbyns mer hysteriska tillvaro har det finländska seglingslaget skapat en egen liten värld. "Som en stor familj", har seglarna själva upprepat. Bröderna Niklas och Joonas Lindgren sken som solar när de kom i land efter en dyster 21:a plats i sin 470-klass, Tuuli hade ju tagit silver. Och Sari Multala och Tapio Nirkko hade snabbt glömt sina personliga besvikelser, och såg mest ut som bortkomna barn i intervjuzonen.

– Jag var så spänd för Tuulis race att jag inte kunde sova, sade Nirkko.

– Jo, jag vaknade också tidigt. Sjuuukt nervöst var det, sade Multala och fortsatte med att sprida superlativ om grenens senaste finländska OS-medaljör.

Här alltså det bevisade framgångsreceptet som andra sporter kan försöka ta efter så gott det går. En talangfull och ambitiös finländsk idrottare tar med hjälp av utländsk sakkunskap och expertis det sista steget och blir samtidigt en del i en stimulerande grupp med positiv atmosfär.

Så enkelt – och ändå så svårt.

– Jag har inte hunnit gråta än, sade Tuuli Petäjä med glansiga ögon.

– Eftersom ni inte känner mig vet ni kanske inte hur lycklig jag är. Men jag är väldigt lycklig, sade silvertränaren Curro Manchon efter att ha lett oavbrutet i 15 minuter.