Björn Månsson: Ute och reser i Europa

Vår familjs ”cykeltur” förde oss i sommar till Venedig. Och Wer eine Reise macht, hat was erzählen, som tysken säger. Här följer berättelsen, i tre episoder.

Jag ville låta barnbarnen uppleva den stad där gatorna är kanaler och alla bilar, även utryckningsfordonen, båtar. Innan det är för sent, alltså. Venedig för ju en evig kamp mot tiden. De pålar husen är byggda på sjunker i dyn, och vattenytan hotar stiga.

Ja, den stiger ju redan ibland och både S:t Marcus-platsen och andra torg, trottoarer, affärer och bostäder brukar svämma över vintertid då vattenståndet i Adriatiska havet och särskilt lagunen är högt. Men tänk om världshavens yta stiger drastiskt och överlag, såsom klimatuppvärmningsforskare spår. Ja, då riskerar delar av Venedig att gå legendens Atlantis öde till mötes.

Hellre vill man ju tro skeptikerna, som säger att det inte alls är så farligt, utan temperatur och vattenstånd stiger och sjunker i vissa naturliga cykler. Men borde vi inte för säkerhets skull ta uppvärmningsrisken på allvar, särskilt som en minskad energiförbrukning också ekonomiskt är förnuftig?

Det finns förstås rationella gränser. Om man överskrider dem biter man lätt sig själv i svansen, både ekonomiskt och ekologiskt.

Eftersom vi var sju i sällskapet lönade det sig att hyra en bostad i stället för att bo på hotell. Huset vi bodde i var byggt 1450, vilket gav perspektiv på saker och ting. Det hade alltså stått där i fyrtio år innan Columbus startade sin upptäcktsresa mot det han trodde var Indien. I samma hus hade stiftelsen Heritage Venice sitt kontor. Den bidrar till att bevara den hotade staden.

Det får mig osökt att tänka på hur fint det är med frivilliga insatser vid sidan av de samhälleliga, skattefinansierade. Vi bör hålla hårt fast vid välfärdssamhällsbygget, och får inte bli beroende av välgörenhet. Men visst behövs frivilliga insatser som både komplement och väckarklocka.

Ta bara Anne Berners & Co:s insamling för ett nytt barnsjukhus. Visst bör samhället stå för lejonparten, men bidrag är ytterst välkomna och fungerar dessutom som en effektiv metod för att hålla efter beslutsfattarna.

För min del – som den enda operafrälsta i sällskapet – kulminerade semesterveckan i en kväll på den världsberömda, antika amfiteatern i närliggande Verona, med Verdis Nabucco. Den enda besvikelsen var att det blev bara ett da capo av världens vackraste musikstycke, de hebreiska trälarnas kör Va, pensiero – den Milanoborna spontant stämde upp då Verdis begravningståg drog fram längs gatorna.

Särskilt just i det ögonblicket i Verona, bland applåderande medmänniskor från hela vår världsdel, kände jag mig som en europé bland européer.

Björn Månsson är generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen och ordförande för SFP:s grupp i Helsingfors stadsfullmäktige.