Ebba Witt-Brattström: Kvinnans funktion för mannen

I sin världsberömda essä ”Ett eget rum” (1929) konstaterar Virginia Woolf att kvinnans funktion för mannen genom seklerna varit att tjäna som ”speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek”. Förklaringen till att många män inte gillar att kvinnan ”börjar säga sanningen” är att den ”krymper gestalten i spegeln”. Till naturlig storlek, kan tilläggas.

Men inte gäller väl än i dag Woolfs teori att en man när han anländer till ett sällskap, känner att han är ”den överlägsna hälften av människorna här”? Jag tror inte det. Lite längre har vi kommit. Ändå förundrar det mig att så många kvinnliga skribenter i likhet med mig upplevt att bli tillrättavisade när vi yttrar oss om män och manlighet. Det tycks fortfarande vara det mest förbjudna – för kvinnor. Boomen av antifeministiskt näthat är också en indikator på ett accelererande verbalt våld, avsett att avskräcka kvinnor från att tala offentligt. Jag är inte rädd av mig men lite skakad blev jag när en vetenskaplig genusanalys av Strindbergs lilla fina mansroman ”Ensam” förra året renderade mig tillmälet ”kuksparkare”.

En vanlig missuppfattning är att feminister till skillnad från antifeminister är ideologiskt trångsynta. I en artikel om Kerstin Ekmans 1970-talsromaner ”Häxringarna”, ”Springkällan” och ”Änglahuset”, som jag härleder till den kvinnliga arbetarlitteraturen från sekelskiftet 1900 och framåt, dristade jag mig att i en bisats polemisera mot den i litteraturhistorien knäsatta uppfattningen att Ekman skrivit i ”dialog” med Sven Delblancs Hedebytrilogi 1973-76. Detta stämmer inte, hävdade jag, eftersom Hedebytrilogins ”kvinnoskildring i jämförelse med hennes är pekoralistisk” (Dagens Nyheter 19.1). Av Maria Sandel, Maj Hirdman och Moa Martinson hade Ekman mer att hämta i det avseendet.

Döm om min häpnad när den lilla fjädern ”pekoralistisk” nu växt till en fet höna i nästa nummer av Delblancsällskapets medlemspublikation. Jag pådyvlas där av Claes-Magnus Hugoh en ”besynnerligt omotiverad nedvärdering” av hela Delblancs författarskap. Den påstådda förbrytelsen leder inte till dödsstraff men väl till ett karaktärsmord: ”En erfaren litteraturvetare och aktad kritiker borde veta bättre” än att ”ur fundamentalistiskt feministisk synpunkt” mena att ”en stor kvinnlig författare inte kan träda i dialog med en manlig kollega, som a priori inte förstår kvinnors livsvillkor.” Självklart företräder jag inte den ståndpunkten, tvärtom är ett av mina specialfält just litterära könsdialoger. Det är därför jag med auktoritet kan bedöma att Ekman inte lärt sig att skildra historisk kvinnlig erfarenhet genom att läsa Hedebyböckerna.

Undras om inte Virginia Woolf hade rätt i att historien om ”männens opposition mot kvinnornas emancipation” kan vara ännu intressantare än "emancipationens egen historia”. Lite trist att det gäller än.

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.