Anu Koivunen: Populism mot sig själv

Om en vecka visas sista avsnittet av Borgen (Yle Fem), det danska tv-dramat om politik och medier som hyllats världen över. För oss hängivna fans stundar ett vemodigt farväl.

Vi har följt Birgitte Nyborg vinna val som partiledare för De Moderate, axla statsministerrollen, leda regering, byta karriär och återkomma till politiken som grundare och ledare för ett nytt parti, Nye Demokrater. Om en vecka vet vi hur hon lyckas i valet denna gång.

Hur som helst har Borgen skrivit tv-historia som en vass kommentar till det så kallade postpolitiska tillståndet där, enligt filosofen Slavoj Žižek, sociala frågor inte längre behandlas som politiska beslut utan som administrativa förehavanden. Postpolitk, enligt Žižek, är en chimär, en högst ideologisk berättelse om ideologiers död, om en värld bortom konflikter där konsulter och lobbyister ersatt politiska viljor. Det är landskapet där populistiska partier vinner val med en retorik som lanserar en stark ledare, bryter konsensus, skapar motsättningar, kritiserar expertstyre, understryker äkthet och vädjar till folket.

Denna retorik som ofta innebär nationalistisk och främlingsfientlig idégods används i Borgens värld, överraskande nog, av ett moderat, värdeliberalt och grönt parti från den politiska mitten. Det är som när Sauli Niinistö marknadsförde sig som ”arbetarnas president”.

Ni minns väl Birgitte Nyborgs hyllade tv-tal i seriens allra första avsnitt? Hon inledde med att kommentera politikens medialisering (”Vi har blivit väldigt professionella. Vi vet redan innan vilka frågor vi ska få av journalisterna. Allt det gör vi för att hålla oss inom ramarna.”), fortsatte med att avfärda denna politikerroll (”Vi måste erkänna våra misstag, och säga till när det är nåt vi inte förstår.”) och att positionera sig som en annorlunda politiker (”Jag blev politiker för att jag hade åsikter om hur världen borde se ut. Det har jag än.”).

Hon beskrev ett land i kris (”Vi håller på att förlora det som håller ihop Danmark.”) och politik i behov av förnyelse (”Ord som socialism, liberalism och solidaritet kanske bara beskriver världen igår, inte världen i morgon.”) och framställde sig själv och sitt parti som lösningen (”Om vi ska skapa ett nytt Danmark måste vi prata och föra politik på ett helt nytt sätt.”. ”En röst på Moderaterna i morgon är en röst på ett nytt Danmark.”).

Birgitte Nyborg förkroppsligar en bekant berättelse om en annorlunda politiker, en som är äkta och som har kontakt med folket. Men samtidigt har hon i 30 timmar instruerat oss i demokratins vardag: möten, förhandlingar och kompromisser, inför och bortom kameror. I ett genialt grepp har Borgen lyckats göra underhållning av demokratins väsen: viljornas kamp praktiseras i politisk och medial vardag. I Borgen vänds populism som enkel moralisering av politik som yrke emot sig själv.

En fantasi om en suverän kvinnlig partiledare, men framför allt en tre säsonger lång lektion i demokrati. Detta är public service som bäst.

Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.