Kolumn: Han, hon, den, de

Om en skribent vill uttrycka sig könsneutralt, hur ska hon eller han göra?
Om skribenter vill uttrycka sig könsneutralt, hur ska de göra?
Om en skribent vill uttrycka sig könsneutralt, hur ska det göras?
Om en skribent vill uttrycka sig könsneutralt, hur ska den göra?

Se här, fyra sätt att syfta på ”en skribent” utan att ta ställning till skribentens kön! Men ”hon eller han” är långt och otympligt och det är ännu längre och otympligare när det ska böjas. Dessutom går det att läsa in en värdeladdning i ordföljden: skriver man ”han eller hon”, framstår honkönet som ett senare tillagt bihang (vilket det ju är, förr sade man enbart ”han”) och skriver man tvärtom stämplas man som rabiat feminist. Att göra singularis till pluralis fungerar ibland, men inte alltid. Att passivera satser är sällan önskvärt, eftersom aktiva satser ofta är mera begripliga än passiva. Språkriktighetsbokens rekommendation, att förtingliga människor och använda ”den” om en person, skär åtminstone i mina öron.
Alltså: Om en skribent vill uttrycka sig könsneutralt, hur ska hen göra?

Hen-debatten har ibland tagit sig lätt rabiata drag (enligt mina privata, högst begränsade observationer är det oftast herrar i övre medelåldern och uppåt som är lite hysteriska). En av orsakerna till det är att man har blandat ihop praktiska användningsändamål och politiska agendor.

”Hen” kan användas som i exemplet ovan: för att syfta tillbaka på ett tidigare nämnt ord; läraren, journalisten, eleven, skribenten. Det kan användas i fall då vi inte känner till könet på en person: ”Smitaren är fortfarande på fri fot, hen har inte fastnat i polisens kontroller” eller när det är viktigt att dölja någons kön för att skydda hens integritet, till exempel när journalister eller forskare intervjuar någon om ett känsligt ämne. Sedan finns den könspolitiska dimensionen: en del människor känner sig varken som en ”han” eller en ”hon” och vill kallas för ”hen”. Och så har vi de som helt vill slopa ”hon” och ”han” och kalla alla, inklusive moster Lisa och farbror Kalle, för ”hen”.

Min personliga gissning är att ”hen” kommer att bli accepterat i fall ett, två och tre. Angående fall fyra är det väl så, att man i ett civiliserat samhälle tolererar att det finns personer som vill bli ”hennade” av genderpolitiska skäl. Men det är mycket osannolikt att vi börjar säga ”hen” om namngivna personer eller människor vi känner. Moster Lisa och farbror Kalle kan ta det lugnt, ingen kommer att beröva dem deras könsidentitet.

De som tror att man kan rasera könsordningen i samhället genom att byta pronomen kommer att bli besvikna, men språket är en demokratisk inrättning: det är massan som talar och massan kommer inte att gå med på att mamma, pappa, Kalle och Lisa blir ”hen”. Däremot kan ”hen” bli accepterat i de övriga fallen och småningom vandra in i ordböckerna. Genom att använda ordet tretton gånger i denna text försöker jag bidra till den utvecklingen. Men hen som lever får se.

Theresa Norrmén är ordbrukare som än så länge använder ”hen” ganska sparsamt.