Empatin är vårt försvar

Ett år efter Utöya fylls medierna med förklaringar. Norge sägs ha blivit mer vaksamt och i Finland utges en rapport beställd av skyddspolisen som pekar på inhemska manifest som liknar Breiviks. Skyddspolisens uppgift är inte att censurera, utan att övervaka och se till att inte tanken blir till handlingar. Med vad är det som leder oss från tanke till handling?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag handlar framför allt då jag är övertygad om att jag har rätt. Nätet gör varken till eller ifrån i det sammanhanget. Många anser att nätet gör det är lättare att klicka bort de som har en annan åsikt än att bara ignorera verkliga människor. Jag vet inte om de människorna har fört ett samtal med en verklig nynazist. Det har jag, och mer bortklickad än jag var då har jag aldrig varit på nätet.

På årsdagen av Utöya publicerar Dagens Nyheter en lång artikel om Breivik av Knausgård, den norska författaren. I artikeln finns psykologiska analyser som verkar vara byggda på svaga grunder: inte det mannen sagt utan det han har förnekat. Går det att avläsa en person på det här sättet?  I just det här fallet är det svårt att se hur vi kan bygga en bild på basis av det lilla vi faktiskt vet. Isoleringen förklarar väldigt lite, tvärtom så skymmer den sikten. Men det som gör att jag läser artikeln från början tillslut, och sedan om igen, är att den är ett försök att begripa. Och däri ligger det enda försvar vi egentligen har mot extremismen.  

Breivik handlade inte utgående från en världsbild som är oss främmande. Han trodde – fortsätter att tro - att hans värld är hotad. Han trodde att muslimerna kommer att ta över, bland annat genom att flytta till hans hemland och genom att föröka sig mer än icke-muslimer. Det är en världsuppfattning som delas av väldigt många, inklusive en del riksdagsledamöter. De säger sig vara företrädare i kampen mellan civilisationerna. I verkligheten är det mötet mellan civilisationer som skrämmer dem. De ser bara sig själv, de gör inga försök att förstå den andre.  Breivik hade – har- fullständigt rätt i att han inte är ensam. Om vi inte försöker förstå förblir Breivik en gåta, en galning, ett undantag.  En icke-människa, på samma sätt som fienden är icke-människor för soldater som tränats att döda och de andra är icke-människor för extremister.
Därmed naturligtvis inte sagt att folk som hyser liknande åsikter automatiskt kan tänka sig att döda.  Tvärtom.  All forskning visar att vi instinktivt har väldigt svårt att se en annan människa i ögonen och döda. Visst påverkar samhällsklimatet, i synnerhet dehumanisering och tanken på att man handlar i självförsvar, men inte ens i extremfall är det första skottet lätt. I mötet med den första polisen tvekade Breivik Och den minuten som gick kände som den varade ett år. Alltså, på riktigt, hela min kropp försökte kämpa emot när jag tog vapnet i handen. Det var som om hundra röster i mitt huvud sade gör det inte… Och då…

Jag vet vad som hände sen. Jag kan inte förstå. Men jag kan försöka. Det kan vi alla. Och därigenom blir vi människor inför varandra.

Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet