En miljon seniorer

Vi ser en trend, som dramatiskt påverkar landets framtida välstånd och utveckling. Pensionärerna blir allt fler både absolut och relativt.
Tillväxten har varit spektakulär. Antalet seniorer är dubbelt så många som år 1975 och fyra gånger så många som år 1944. För hundra år sedan var de endast drygt 150 000.

Tillväxten visar, att vi lever allt längre och hålls allt friskare. Efter andra världskriget har den genomsnittliga livslängden i världen vuxit med över 20 år tack vare välståndsökning och läkarvetenskapens framsteg. Denna glädjande utveckling torde vara bestående. Vartannat flickebarn, som föds i dag, kan bli hundraåring.

Befolkningens förändrade åldersstruktur har också ekonomiska följder. Allt färre försörjer allt flera. I dag går det en senior på fyra personer i arbetslivet, om 40 år en senior på två arbetsföra. Politiker, som vägrar diskutera en höjning av pensionsåldern, sticker huvudet i sanden och förnekar klara fakta.

Det är omöjligt att kombinera en förlängd livslängd med en motsvarande förlängning av pensionsåren samtidigt som antalet pensionärer ökar brant. Kostnaderna för åldringsvård skjuter i höjden, medan andelen skattebetalare i arbetslivet sjunker.

Finansieringen av vårt pensionssystem testas redan, eftersom de stora åldersklasserna nått pensionsåldern. Under åren 1945-1949 föddes det årligen över 100 000 barn jämfört med cirka 60 000 under de senaste åren trots en mindre befolkning på 1940-talet och förlusten av unga män under krigsåren.

Förgubbningen förklarar till stor del Europas dystra ekonomiska utsikter. Också på annat håll finns problem. De tre senaste decenniernas enbarnspolitik visar sin avigsida i Kina, motorn för världsekonomin på sistone.

Denna politik med därtill hörande aborter har förvrängt förhållandet mellan kvinnor och män. År 2050 beräknas varannan kines vara över 50 år på grund av låg nativitet. Följden blir brist på arbetskraft och astronomiska hälsovårdskostnader.

Hos oss beräknas det att 80–84-åringar kräver relativt sett drygt åtta gånger så många sjukhusdagar som 60–64-åringar. Den ökade livslängden skapar sålunda hård press på hälsovården och kräver ett kraftigt ökat antal sjukhusbäddar. Finansieringen är oklar. Detta testas under 2020-talet, då de stora åldersklassernas vårdbehov ökar.

Regeringen avger i höst en lagproposition om tryggandet av social- och hälsovårdstjänster för seniorer. Ingen vill väl göra politisk teater av dessa väldiga utmaningar? Så är dock fallet. Våra två stora regeringspartier är i fejd med varandra, eftersom den socialdemokratiska omsorgsministern kräver 0,7 vårdare för varje pensionär i anstaltsvård.

Förslaget är verklighetsfrämmande, eftersom inte ens dagens blygsamma antal arbetstillfällen kan besättas inhemskt. På gräsrotsnivå kan man se att vårdarna är få och till stor del utlänningar. Varifrån får man folk till ett mångdubbelt antal tjänster och vem betalar?
Kim Lindström är placerare och aktieboksförfattare