Efter stormen

Stormen kring Dragsvik har bedarrat och det är tid att försöka summera vad den innebär för framtiden. På finskt håll befäste den sannolikt fördomar, på svenskt håll borde vi helst ha sluppit den. Men när den ändå kom, solidariserade sig tydligen flertalet finlandssvenskar med den förkättrade Wallin och slutresultatet föreföll viktigast: Dragsvik räddades, åtminstone för stunden.

Det var säkert många med mig som kände med Wallin under föregående veckas gatlopp. Sällan står en politiker så ensam som när medier vädrar blod och riksdagen är beredd att halshugga. Osökt minns jag samma situation 1982 under den så kallade Arafat-striden. Jag hade gjort misstaget att gå emot statsminister Kalevi Sorsa, pressen ansåg att mitt lopp var kört och riksdagen var beredd att ge nådastöten. Men utrikesministern hade presidentens tysta stöd och det var talman Johannes Virolainen och statsministern som fick ge vika. Då gällde det inte språkfrågor utan statsrättsliga principer. Här slutar jämförelsen.

Finlandssvenska medier har behandlat Wallins agerande med förståelse och domen har varit mild. Det samma kan man inte säga om kommentarerna på finskt håll. Ekvationen var alltför lockande på sina håll. Förlust av en garnison kunde skyllas på ett orättmätigt svenskt privilegium och en manipulerande försvarsminister. Det erbjöd framför allt Sannfinländarna en språkbatalj på guldfat.

Kultursociologen Sven-Erik Klinkman sammanfattar i Vasabladet det nya språkpolitiska klimatet med att ”de svenskspråkiga … inte (längre) ska tro att de har några specialrättigheter”. Vi påminns om att vi fått dem av folkmajoriteten av godhet och de kan vid behov, till exempel när det skall sparas, tas ifrån oss. Media kan på nolltid piska upp ett ”språkdrev” som klavbinder också förnuftiga finskspråkiga politiker.

Dragsvikstormen är bara en bekräftelse på de nya realiteterna. Finns det numera över huvud taget rörelseutrymme för finlandssvenska beslutsfattare? Svenska riks- och kommunalpolitiker befinner sig i frontlinjen och de väljer kanske instinktivt hukarlinjen. Det kan kännas lönlöst att tjata om grundlagen när motståndet är emotionellt eller osakligt.

Även om Dragsvik blir en Pyrrhusseger måste relationerna till tongivande finskspråkiga beslutsfattare ständigt vårdas och utvecklas. Så länge det finns sympatier bland dem kan de svåraste bakslagen undvikas. Att påverka den allmänna opinionen är ett svårt och långsiktigt arbete. Fortfarande saknas det en sammanhållen finlandssvensk strategi för det som brutalt kunde kallas PR-arbete. Jag har ofta en känsla av att politikerna lever i sin bubbla med sina fajter, medan fotarbetet görs inom medborgarorganisationerna, kultursektorn och näringslivet. Det kunde finnas en betydligt bättre koordinering av arbetet för en positiv profilering av de finlandssvenska trygghetsfaktorerna.

Det bästa Dragsvikstormen kan föra med sig är en kritisk inventering av vår tillgång på good-will i det finländska samhället. Annars driver vi från kris till kris och förslösar ett krympande kapital.

Pär Stenbäck är minister.