Arabiska våren i fara

Revolten som inspirerats av den arabiska våren sprider sig, och omvärlden tvingas gång på gång ta ställning till den känsliga frågan: När finns det skäl att stödja upproren och när inte? Ryssland och Kina varnade nyligen västländerna för att blanda sig i arabvärldens inre angelägenheter, medan syrier på flykt ställde motfrågan: Varför är vi mindre värda än de libyska rebellerna?

Vi européer som lever i frihet bör försiktigt stödja de krafter som kräver förändring. Vi har all orsak att göra det för att vi tror på våra demokratiska och humanistiska ideal, men vi ska inte inbilla oss att västerlandet därigenom gör sig populärare. Opinionsmätningar utförda efter vårens folkresningar i Egypten och några andra muslimska länder av amerikanska Pew Global Attitudes Project visar att misstron mot USA och västvärlden är lika stor nu som förr.

Majoriteten av de tillfrågade muslimerna upplever att Väst agerar för att stödja egna intressen, inte de förtryckta folkens. Helt felaktig är den uppfattningen förstås inte, men nog lite orättvis.
I några arabländer motstår envåldshärskarna envist kraven på förändring. Ju rikare härskaren är, des- to lättare går det att lugna folket. I Saudiarabien har kung Abdullah bin Abdul Aziz, som är statschef, rege- ringschef, högste befälhavare och ledare för nationalförsamlingen, snabbt skridit till åtgärder.

Kungahuset har under våren spenderat hundra miljarder euro extra på höjda löner, nya bostadsprojekt och stöd till religiösa organisationer för att dämpa protestviljan. Lite jäser det under ytan i monarkin som styrs med järnhand, men kravallerna har uteblivit.

På andra håll fäller miljoner frihetshjältar härskarna genom att sätta sina liv på spel i demonstrationer på gator och torg. I längden avgör ekonomiska faktorer om slutresultatet blir lyckat och förändringen bestående. Ekonomiskt förfall fäller diktaturer, som då socialismen gjorde konkurs i Östeuropa för tjugo år sedan. Ekonomiska kriser fäller också spirande demokratier om folket upplever att ”revolutionen” inte leder till förbättringar.

Egypten befinner sig nu i ett känsligt skede. Den ekonomiska tillväxten har stagnerat, valutareserven krymper, arbetslösheten ökar och turisterna vänder landet ryggen. Situationen är allvarlig. Som bäst försöker västländerna sy ihop ett lånepaket för Egypten och Tunisien värt femton miljarder euro för att rädda den stapplande demokratin. Pengarna behövs, för om arbetslösheten växer och framtiden är mörk slutar den arabiska våren med att fundamentalisterna tar över. Då ersätter nya envåldshärskare de gamla.

Västvärlden har inte råd att koncentrera sig enbart på sina egna ekonomiska problem. Jämfört med de summor som plöjs ner i Grekland är det planerade stödet till Nordafrika småpotatis, men det kan vända en utveckling som håller på att gå riktigt snett.