Kyrkans chans

I motsats till vad fallet är i Sverige är kyrkan i det finländska samhället en faktor att räkna med, något av en etisk röst i samhällsdebatten. Värna om den positionen, sade hon.

En bidragande orsak till att Svenska kyrkan marginaliserats är att den som statskyrka fram till år 2000 framstod som ett politiskt korrekt komplement till den världsliga makten. Finns då inte risken att kyrkan i Finland lider av samma inställsamhet?

Att döma av ärkebiskop Kari Mäkinens framträdande vid de pågående regeringsförhandlingarna är de farhågorna obefogade. Ärkebiskopen fäste uppmärksamhet vid frågeställningar som i kampanjen inför riksdagsvalet kom i skymundan för debatten om de ekonomiska garantierna till Portugal. Han talade om en känsla av övergivenhet och tillkortakommande i dagens konkurrenssamhälle.

”Lottlösheten är inte bara ekonomisk utan en upplevelse av att bli utanför på många sätt. Det hotar att skapa ett ökat behov av att skydda sig och hårdare attityder, men också en skamkänsla och upplevelse av att ens människovärde krossas. Det är varken socialt eller etiskt hållbart. Välfärdssamhället förutsätter att man först tar hand om behoven och förutsättningarna att delta hos dem som har det allra sämst ställt”, löd ärkebiskopens manande råd.

Att kyrkans företrädare lever upp till de förväntningar som ställs på en etisk röst i samhällsdebatten är välkommet. I synnerhet som rubrikerna den senaste tiden handlat om annat.

Avslöjanden om övergrepp på barn och kärlekslösa angrepp på oliktänkande har skadat kyrkan. Men utträden ur kyrkan är inte bara en protest mot enskilda företeelser utan beror på att kyrkan inte upplevs som trovärdig i frågor om religiös mångfald och samlevnad. Det är en paradox att samtidigt som kyrkan i fjol redovisade sitt största tapp i historien så har de värden den förväntas stå för ökat i betydelse.

Det här är något som religionsforskare iakttagit. Tron är inte längre en privat angelägenhet i det tysta, utan en fråga om övertygelse och ansvar. Det är inte längre enbart kyrkan som definierar det religiösa språket. Ett samtal om Gud och tro är inte längre pinsamt utan upplevs som meningsfullt och viktigt.

Samma sak intygade Helsingforsbiskopen Irja Askola i samtalet på ambassaden. Som den första kvinnliga biskopen i vårt land har hon med sitt vardagliga tilltal nått ut till människor som kyrkan annars inte når. Men som räknar med den när tiderna är kärva.

Ett talande exempel är den uppskattande kommentar hon möttes med av en av gatans gubbar: ”Vi har med kompisarna förstått att du är på vår sida.”

Om förväntningarna på kyrkan kommer på skam väntar periferin.

Olav S Melin arbetar med samhälls- och medierelationer på tankesmedjan Magma.