Sveriges hjälp var betydande under vinterkriget

Regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet som organiseras inom ramarna för Nordefco (Nordic Defence Cooperation).
Dessa strävanden har långa anor. I allmänhet har det nordiska samarbetet för oss oftast betytt bilaterala kontakter med Sverige. Många förringar Sveriges vilja att hjälpa Finland. När har vi kantänka fått något stöd från grannen i väst?
Försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö (Sannf) talade i Yles finska tv-nyheter (12.12) i nedlåtande ordalag om ett eventuellt nordiskt (läs svenskt) stöd till oss. ”När det verkligen gäller kan vi genom det nordiska försvarssamarbetet få lika mycket stöd som under vinterkriget”, sade Niinistö. Yles reporter kommenterade: ”Alltså ingenting.” Niinistö svarade lakoniskt: ”Någonting.”
Samma dag som redogörelsen offentliggjordes karaktäriserade Niinistö det nordiska samarbetet som ”att bygga luftslott”.

Sveriges hjälp till Finland under vinterkriget var i själva verket mycket omfattande. När kriget bröt ut, förklarade Sverige sig inte neutralt. Detta möjliggjorde att landet kunde ge sin granne ekonomisk hjälp och vapen samt tillåta värvning av frivilliga. Beloppet av krigstida krediter till Finland var 230 miljoner kronor, något som motsvarade över hälften av Finlands budjet (1938).
Professor Krister Wahlbäck skriver i sin bok Jättens andedräkt, Finlandsfrågan i svensk politik (2011) att Sveriges regering ”tog betydande risker när så pass stora delar av den bästa materielen i de svenska förråden sändes österut”. Hotet från Tyskland var uppenbart. Kanhända de yngre generationerna i Finland och Sverige inte mera känner till den enastående solidaritet som svenskarna visade gentemot Finland 1939–1940. Att närmare 13 000 svenska män anmälde sig som frivilliga till fronten var ingen småsak. Av dem sändes 8 000 upp för utbildning och 4 600 till Sallafronten.
Till Finland skickades en svensk flygflottilj, F 19, som hade hela norra Finland som sitt ansvarsområde. F 19 bestod av tolv jaktplan, fyra bombplan och fyra transportplan. En tredjedel av hela Svenska flygvapnets jaktplan var alltså i Finland, försedda med finska nationalbeteckningar.

Uppfattningen att Sverige förhöll sig kyligt mot grannen och till och med förhindrade den hjälp som västmakterna erbjöd oss, föddes under vinterkriget efter att Sveriges regering hade beslutat förbjuda den militära expedition som England och Frankrike skulle ha skickat till Finland via Sverige. Både Mannerheim och Tanner uttalade sig bittert om Sveriges illojalitet.
Vår statsledning ville tro på västmakternas uppriktighet. Detsamma gällde den allmänna opinionen i Sverige. Sveriges regering däremot kalkylerade att expeditionen skulle ha dragit landet i krig.
Historieforskningen har efteråt visat att operationens riktiga mål var att ockupera de svenska malmfälten innan tyskarna skulle försöka detsamma. Englands premiärminister Chamberlain avslöjade för fransmännen att operationens mål bara nominellt var att hjälpa Finland. Också Winston Churchills memoarer bekräftar detta.

Enligt ambassadör Heikki Talvitie har Sverige sedan 1812 följt en ut­rikespolitisk linje vars grundprincip är att Sverige inte bör rikta sin politik mot Ryssland men att landet inte heller garanterar någon annan Östersjöstats säkerhet. Krister Wahlbäck anser att denna politik förlorade sin betydelse då Finland blev självständigt.
Utrikesminister Carl Bilt kritiserar Talvities syn ännu skarpare. Han är den första svenska utrikesminister som med en solidaritetsförklaring har lovat (i sig diffusa) säkerhets­garantier åt Sveriges grannar. Detta skedde 2009. Två tidigare svenska utrikesministrar, Carl Hederstierna 1923 och Rickard Sandler 1939, har tvingats avgå därför att de ville erbjuda garantier till Finland.
Ett försvarsförbund med Finland har diskuterats i Sverige många gånger, först i början av 1920-talet och sedan före vinterkriget. Det sista seriösa försöket till ett nordiskt försvarsförbund diskuterades 1948–1949, denna gång dock utan Finland. Sovjetunionen var varje gång emot detta slags samarbete.

När man diskuterar det eventuella försvarsförbundet mellan Finland och Sverige, som enligt Mannerheim kunde ha förhindrat kriget, finns det anledning att fråga sig hurudana garantier Finland skulle ha kunnat ge Sverige mot hotet från Tyskland. Vapen, krediter, frivilliga? Knappast.
Efter vinterkriget höll Mannerheim ett tal för de svenska frivilliga och visade djup tacksamhet. Krister Wahlbäck citerar general Rudolf Walden, som i juni 1940 försäkrade att ”hade inte den svenska hjälpen varit, skulle Finland nu närmast vara en republik Kuusinen”.
Wahlbäck lyfter också fram Molotovs kommentar till ett besökande svenskt statsråd i september 1940: ”Finska kriget, det var ju ert krig.”

Dagens Nordefco-arrangemang handlar inte om ett försvarsförbund eller säkerhetsgarantier. Att koordinera utbildning, vapenbeställningar, övervakning med mera innebär snarare ett rationellt samarbete som kan medföra betydande besparingar.
Att jämföra detta med den hjälp som Finland fick under vinterkriget är djupt anakronistiskt.
Självklart var att Sverige – så som alla länder i alla tider – värnade om sina egna intressen. Men samtidigt gav de svenska regeringarna prov på stor statsmannakonst, vilket bevisas av 200 år av fred i Sverige.

Tapani  Suominen är filosofie doktor och har jobbat
på Finlands ambassad i Stockholm 1997–2003.